Alltid denna förbannade jakt

Det är för sent. Jag ska upp för tidigt. 4.42 i morgon. Bussen går 05.01. Jag är 37 år och kan inte sova på beställning halv elva. Jag kan inte vara pigg fem på morgonen. Men jag behöver mindre sömn, har jag förstått.

Det var annorlunda då, 1999. Jag var vaken med vem det nu var jag var vaken med. Jag var vaken på toaletten på Stortorget i Lund och vi sög i oss från sedlarna vi rullat, och var vakna ett slag till. Men fyllan tog alltid över förr eller senare. Tröttheten tog alltid över. Man kan inte göra allt. Jag koncentrerade mej på alkoholen.

Det är mörkt i Limhamn. Elsa sover. Jag tittar på henne ibland. Johanna sover, jag ska titta på henne sen. Men jag är vaken. Jag är äldst. Som han, ni vet, rektorn i den lilla staden i Nordirland, som vi bodde hos. Han var alltid uppe när vi kom hem. "Time´s a thief", sa han, och ville väl vara vaken för att stoppa tjuven. Jag kan förstå det.

Det var en gång en brorsa som var äldre än sin lillebror. Dom älskade varandra som bröder gör. Dom var varken tajtare eller otajtare än andra. Em lillebrorsa är ju en lillebrorsa. Och en storebrorsa har ju polare som är häftigare.
Men det fanns nåt. Det fanns tillräckligt för att jag skulle bli jävligt sne och sviken när något vi skulle ha gjort blev ogjort, när min brorsa kommit på något och sen blev det ändå något annat, som inte jag var med på.
Bland annat det handlar Alltid denna förbannade jakt om. Människor som älskar varandra och blir besvikna. Människor som till slut nästan förstår varandra och blir nära igen, på ett annat sätt, antagligen på ett bättre sätt.

Jag vill vara uppe tidigt. Jag vill somna sent. Den ekvationen går inte ihop. Inte idag. Jag hatar att ta eftermiddagslurar, kommer aldrig igen efteråt.

Jag hittade på en resa till Ven. Jag hittade på en resa till ett hus utanför Halmstad. Jag hittade på en lastbilschaufför. Men allt har hänt, fast annorlunda. Fast nästan likadant. Jag hittade på Hasse, en blandning av några polare och fantasi blev en person som jag tycker mycket om. Windys syster hörde ett samtal en gång, på venbåten, där några pratade om vem Hasse var i min bok. Hon vill säga: Det är min bror. Sorry, Agneta, men det är det inte. Men tillräckligt mycket för att ... nästan.

Alltid denna förbannade jakt kom ut exakt ett år efter Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag hade anteckningar, jag trodde på mej själv. Och kvinnan som hade förlaget ville också att vi skulle ta upp kampen med jättarna. Eller väderkvarnarna. Eller bara två människor i rosa moln. Ett mer påkostat omslag, men nästan ännu fulare.

Men jag orkade då, den våren och sommaren. När jag för första gången satt och skrev och visste att jag hade ett förlag som skulle ge ut boken. Jag satt med mina turk-folköl i nätterna och lyssnade på mina drömmande bröder ur stereon, och fönstret var alltid öppet, och jag rökte sällan då också, men ändå ibland bara för feelingen, som vi sa redan i San Fran på femtiotalet, beating around.

Ögonen hänger nu. Jakten är kvar, men ser annorlunda ut. Men vi ger aldrig upp, inte vi som stod på barrikaderna i Paris på sjuttonhundratalet och kämpade för allmän rösträtt i Aten under Antiken. Vad är allmän, sa dom, det ordet har vi inte uppfunnit än.
Jag ska dit om sex timmar, lära dom ett och annat.