GOING TO THE COUNTRY

Järnvägen var nerlagd, rälsen var borta. På våren när allt började blomma, trädens blad,var det som en ljus tunnel. Och jag gick där Piraten tog tåget till Lund en gång tidigt nittonhundratal. Det var spännande.
Att gå på banvallen var något särskilt, över bron över ån, förbi det gamla pumphuset.
Och på vintern, snön som låg längre i Vollsjö än i Landskrona eller Malmö. Vägen på banvallen var alldeles vit. Jag lyssnade på Svenska Akademiens första platta i freestylen ofta den vintern, minns jag. Och vi hamnade i Landskrona sen till slut. När veden var slut, när grannen var dräpt, när allting krympte till vårt hus och trädgård. Men det var ett fint hus.

Och Landskrona funkade inte heller, fast att radhuset vi hyrde hade tre våningar och låg alldeles nära havet med fantastisk utsikt. Och dom trevliga människorna på gården, landskronafolk, och en afrikan och en dansk. Så snälla dom var mot Elsa. Men det gick inte.

Men kolonistugan behöll vi när vi flyttade till Malmö igen, till Limhamn. Vi har nästan bott här i ett och ett halvt år nu, inte illa. Så det börjar skava.
Vi kommer aldrig att ha råd att köpa det hus vi vill ha i Limhamn. Ett hus med möjligheter, som det heter på mäklarspråk.
Och ändå trivs vi i vår lägenhet. Men den kan ju inte bli större. Och det är långt att ta sej till LA bara för att få en timmes kontemplation i kolonistugan. Man saknar en trädgård. Man saknar en möjlighet att kunna vara entreprenör, arrangera saker, litteratur och musik, tjäna pengar, som jag måste om jag ska kunna fortsätta att vara författare nästan på heltid.
Man saknar en trädgård. Som Hasse sjöng i Noice: "Har man vatt i en storstad och smakat på livet, vill man alltid tillbaka, oh oh oh Metropol." Nåt sånt. han smakade på livet i en spruta han, kom aldrig tillbaka. Om man vill gå åt melodramen.
Har man ägt ett hus och smakat på gräset, vill man alltid tillbaka, oh oh oh, ja, vafan då?
Gud, som jag kunde sakna staden i Vollsjö, Malmö mest. Men jag är annorlunda nu, går inte ut lika ofta. Och Skånetrafiken kör ju till Hammenhög.



Hold your horses. Vi har inte köpt det här huset. Vet inte ens om vi vill det. Men när jag nu lärt mej att lägga in bilder och inte pallar skriva något genomtänkt långt och råpoetiskt, så kör vi det här.
Jag ska dit och titta i morgon. Sen får vi se vad vi gör.
Man ska alltid försöka, så slipper man ångra sej sen. "Fan också, att vi inte åkte och glodde på det där huset." Surt att vara bitter för att man inte försökte.
Det är mycket som ska klaffa. Vi köper inga grisar i säckar i vår familj, i alla fall inte förrän vi är över ån, det har vi en regering och en stor del av den röstberättigade allmänheten som sköter åt oss.

Om allt går jävligt fort (vilket det antagligen inte gör, eftersom jag tydligen blir äldre och klokare och lyssnar mer på min fru) så kan jag åka till Aten nästa vecka och titulera mej pensionatsägare. Det, mina vänner, är en dröm. Och drömmar kan bli sanna. Men det finns en verklighet också.
Fattar ni? Vänta med att ringa och boka, alltså!