Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar

Min första bok är min kortaste. Min första bok är den som tog längst tid att skriva.
Den började komma till i Skurup och Svinaryssland, som korta noveller. Som vackra noveller eller historier. Men karga. Om Drömmar. Om mej. Om en tjej som jag under lång tid var mycket beroende av. Men också om människor i min närhet, kompisar, om tjejer som jag var mindre beroende av. Snapshots som skulle fungera var för sej.

Men det gjorde dom inte! Det var ju samma människor, samma känslor.
Så såg det ut i början.

Jag åker till Aten på onsdag. Tar bussen från Limhamn fem på morgonen, ensam.
Hur såg det ut i Aten från början, det kommer jag aldrig att få veta. Det enda vi vet att det var en kvasidemokrati då och att det är en kvasidemokrati nu. Och många människor med olika värderingar är ändå jävligt kåta på att alltid ta upp demokratifrågan. Nu senast Sverigedemokraterna. Och Kent Hansson i Kvällsposten. Och alla andra som säger att kommunismen är en omöjlig ideologi, det har tiden visat. Och demokratin då? Vill jag fråga. Vad har tiden visat om den? Fröjd och ogiftiga äpplen i Paradiset?
Jag är för demokrati, i teorin. Jag är förtjust i tanken om kommunism, i teorin.
Allt jag ser är verklighet. Jag vet inte hur det hade varit om historien hade gått till på ett annat sätt. Om Hitler vunnit. Och så vidare.

Detta är en subtil koppling: "Hur funkar pillerna som ska minska suget efter alkohol?" "Jag vet inte, jag har inte provat utan. Men jag känner suget efter liv. Jag levde med alkohol, jag blev fri. Men jag blev fångad. Jag hade dött om jag inte slutat. Nu försöker jag leva igen, likadant fast samma. Pillerna är nog bra."
Jag slängde lådvis med dyra piller när vi flyttade från Vollsjö. Jag behövde dom inte. Mitt sug handlar om helt andra saker.

Jag flyttade till Upplandsgatan 1995. Jag slutade i Skurup efter två år. Fjärde våningen. Jag hade fönstret öppet och musiken hade just tystnat. Jag hörde ett ljud av metall som klipptes av. Det var min cykel. Jag sprang ner men kom för sent. Sprang efter men hann aldrig ifatt.

Pojken och flickan. Mannen och kvinnan. Huvudpersonerna i Jag kan lova ... hinner ifatt. Dom hinner ifatt verkligheten där drömmarna inte tar slut men ser annorlunda ut. Dom gör många saker för att ta sej in i drömmarna, för att slippa vara ensamma. Man kan vara ensam på många olika sätt.

På onsdag åker jag ensam till Aten. På måndagen kommer Johanna. På söndag efter nästan två veckor får jag träffa Elsa igen, min dotter. Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Det är konstigt. Att först vara själv, och se fram emot det. Att sen vara bara jag och Johanna, och se fram emot det. Men hela tiden vara utan min dotter. Det är något särskilt med det. Hur mycket vi än bråkar på morgnarna ibland. När hon ska gå och lägga sej ibland. Jag tänker på kvällarna i Aten, när jag ska prata med Elsa i telefon, hur ska jag förklara mina tårar för grekerna på tavernan? Det är något så särskilt med kärleken till sitt barn. Tänk om människor hade känt så inför flera. Hur hade det då sett ut?

När Bonniers till slut tackat nej till den tredje varianten av Jag kan lova lämnade jag Upplandsgatan för Svinaryssland igen. Jag och Janne bodde mitt emot Malmögrill och man några slängde soporna rakt ut genom fönstret. Men det var inte så farligt. Det var nog ett ganska vilt år och jag skulle skriva en annan bok, en ny bok, men det kom så mycket i vägen. Miljöarbete i Prag som bara vara två veckor av helt andra saker. Helt andra saker också i lägenheten där vi bodde. Smurffester. Och Janne blev kär och vi flyttade var och en till sitt. Han tillsammans till Möllevången och jag ensam i Svinaryssland.

Då hörde hon av sej. Kvinnan från det lilla förlaget. Och jag gjorde om Jag kan lova (som för övrigt hela tiden hade arbetsnamnet I det landet och var dubbelt så lång) till en tajt roman, skrev två helt nya kapitel, det sista vackra om uppgivenhet redan vid några och tjugo hos en kvinna som jag vet hoppas igen nu. Det går över, mina barn, det gör faktiskt det. Hela tiden. Och man slutar inte leva och hoppas.

Jag flyger ensam till Aten och jag har inte flugit ensam sen nittiotalet. Jag flög till Rickard i Paris, då var jag full. Jag flög till en uppläsning i Stockholm, då var jag full. Det enda jag tänker på nu är att jag inte vill sitta innerst.