Kort weekend i LA under kulturnatten. (eller ... Rapport från hela Sveriges anal, hela präktighetssveriges alibi, helylleanledning till att klappa sej själv på axeln: "Ah ja, såna är inte vi i alla fall, aggresiva blattar eller tokiga rasister.)

En (mar-)dröm blir verklighet.
Windy och jag gick in på Bok o Papper innan solen gått ner. Det var fullt av folk, men fler och fler försvann, vi förstod inte varför, till slut var det bara vi kvar. Det var obehagligt och vi hörde ljudet av pistolskott och krossat glas. När vi kom ut upptäckte vi att mörkret fallit, staden var alldeles tom. Vi förstod varför alla dom andra hade gått. Det var nästan vindstilla och kylan kom och man hörde allt, men det var osäkert tyst. Men vi hörde ångestskriken från dom skändade ibland, vi hörde flåset i nackarna, men vi såg inget. Dom är ju alldeles mörka ...

Så gick det alltså inte till.

Fredageftermiddag och vi käkade lunch på Babas, Johanna och jag, sen tog hon och Elsa tåget till Kalmar. Jag drog till LA.

Vi var en blandad skara människor som hoppade av på perrongen som kallas stationenn, det finns två perronger, en mot norr och en mot söder. Slätten blåser nästan alltid, men inte idag.
Jag tog bussen ut till Borstahusen där jag skulle få låna min pappas cykel. Vi snackade lite, han drack kaffe i solen. Han berättade att han skulle på Frälsningsarmén sen, dom har många bra artister där, sa han, och radade upp några av hans gamla tandläkarhögskolepolare som fortfarande spelade jazz. Pappa har lagt av.

Kolonistugan. En stillhet så ljuvlig. Det är som att det bara är jag och stugan och trädgården, dom hundratals år gamla träden runt om. Att lyssna på dansk eller finsk radio. Att slappna av. Att sätta igång värmen och komma ihåg att jag glömt nycklarna till dasset igen.
Läsa gårdagens HD/NST/LP och se att jag hade en liten text inne om att visst fan kan man gå ut, vill ni gå ut så gå ut.

Sen kom Windy och han drack vin och jag drack mer lättöl och vi pratade om sånt som män i yngre medelåldern gör, bloggar, musik, böcker, Waterboys, politik och relationer. Och GI-bantning, givetvis. Han börjar bli lite mager, min tävlingsinriktade bantarvän.

Min hungrige bantarvän. Och det var mörkt när vi gick bland vallgravarna och hörde tystnaden och förväntningarna. Mina utvecklingsstörda vänner skulle snart uppträda på Slottscaféet men vi sket i det. Gick till Bok o Papper istället där en illa uppklädd kör sjöng vackra bitar med viss sakral ton. Jag pratade med både Peter och Lena och lovade att ha en ny bok till nästa år, att prata om och signera. Det lovar jag.

Så förbi ungdomshuset där invandrarungdomarna håller till. Så in på Frälsis men uppträdandet var just slut. Så över torget där ingen slog oss i nacken med illegala batonger. Klockan var åtta och staden var blandat glatt fylld av folk, olika färger och åldrar.
In på Akropolis och varsin grekisk prisvärd maträtt, lagad av en dansk och en kurd.

Sen vidare på stan, till Maddes krog och andra bokhandeln, några speedade gamla kompisar, några fulla halvt bekanta, en av dom antagligen sverigedemokrat, eller inte.

Vi hamnade på Speakers Corner till slut. Träffade Maddi och Pekka. Två svarta män som var polare med Rosa var också där, en höll up dörren till toaletten åt en snubbe som jag vet har vissa rasistiska tankar, dom log mot varandra.

Nä, det är ingen kärlekshistoria. Nä, det är inget sätt att förvränga verkligheten. Det var vad jag såg bara. Jag såg rakt upp i analen och upptäckte ingen skit.

Soffan kom sen, hon hade varit i Malmö.
Jag väntade på bussen med Windy, klockan var kvart i två och jag borde se full ut när jag cyklade genom farliga områden i Landskrona, men jag kom helskinnad till kolonin som var varm och skön, jag somnade tryggt.

Var på torget på förmiddagen och köpte dansbandsskivor och några böcker till Elsa. Träffade den pensionerade fotografen Anders Hilding, över sjuttio och stilig som vanligt, fångade mej med käppen. Han bor i England nu men ska ställa ut på museet i februari. Sen tog jag en dubbel lättöl hos Poul på Seglaren och läste tidningar, inga rapporter om rån eller misshandel.

Jag cyklade längs havet i Landskrona. Många människor ute. Alla verkade glad för den extra dagen av sol och stillhet. Så kan det också se ut i Landskrona.

Sen lämnade jag tillbaka pappas cykel och tog bussen till stationen, två rågblonda killar kom in med jordiga skor och la direkt upp fötterna på sätena mittemot, såna är dom, svennarna, allihopa. Det är härmed bevisat. När jag sa till dom var dom lite slentriandryga, men inte hotfulla. Såna är dom, svennarna, mesiga.

Tillbaka i Malmö. Tog en sväng om Bullen innan jag skulle hem. Två kvinnor i sextioårsåldern var lite halvkulturella och drack vin vid stammisbordet där det var en plats ledig.
"Jaså, har du vatt i Landskrona?"
"Och du blev inte rånad?"
"Det där snacket är nog lite överdrivet", sa jag och hörde sen hur den ena kvinnan kvasianalytsikt förklarade varför det gick som det gick i La, om hur det var i LA. Inte för att hon brukade vara där, inte för att hon hade någon relation till stan. Hon bara skulle snacka.
Jag bytte bord och lyckades hålla min käft.