Liv och litteratur i Svinaryssland – del ett

Jag kom efter ett år på Fridhems skrivarlinje till Skurups. Jag kom från ett år på internat till ännu ett, till ännu ett på vischan, samma år som Ny demokrati hade partytält i centrala Skurup. Det var 1994 och jag hade just fyllt 25 år. Jag hade varit småpublicerad här och där men väntade nu på min första stora nationella publicering, den i Gruppantologin, den årliga debutantpublikationen som recenserades i alla dom stora tidningarna, och flera av dom små. Uffe, Bodil och Bruno var bara några som börjat där. Och sen kom världen, litteraturvärlden ... som var så lik rocknroll i mina drömmar.
Jag skrev på en roman om en ung och ganska häftig kille, men sårbar och osäker ändå, jag kände mej bra och osäker. Skurups skrivarlinje var bra, men jag kunde inte bo i ännu en byhåla med alldeles för unga folkhögskolestudenter ...

Så jag hamnade i Svinaryssland, norra Sofielund. Jag var fortfarande ihop med Malin och vi gick på Retro (som låg där Metro ligger nu, bestod av två rum och gamla udda möbler och rödvit-rutiga dukar, och cykelsadlar vid bardisken vid det stora fönstret) för att prata och träffa blivande konstnärer och musiker, lyssna på oljefatsmusik. Och på tjugosjuan (där Nyhavn ligger idag, fast bara hälften så stort) eller Golden för att lira flipper (och kasta pil på Golden också). Ibland gick jag själv eller med Danne eller nån annan på Wienerwald (Thaikrogen på hörnan torget Ystadsgatan) eller Sun City (Där man grillar kyckling idag, mitt emot Zarathustra, dit vi också gick ibland.)
Jag berättar krogarna bara för att det finns människor som minns, som tänker tillbaka. Men glöm inte att man ofta blir en smula nostalgisk, det var nog inte så jävla mycket bättre förr, bara annorlunda.
Så blev jag då singel och jag minns den där första lägenheten med den slitna parketten på Brobygatan. Jag minns Ello och hennes tokiga danskfinska kusiner med zigenarblod, jag minns sängen och flaskorna och knivarna när vi skulle bli blodsbröder. Och allt det illegala.

Men det var vanliga dagar också, fattiga med folköl och en liten svartvit teve och Ulf Lundells Xavante och jag skrev för hand det som till slut blev min första bok, den lilla Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Den som kanske så småningom äntligen kommer i en ny utgåva som pocket med extramaterial, men det får vi se. Det blir inte redan imorgon.
Jag åkte med Niclas Nilsson till Skurup varje dag, han har gett ut en diktsamling på W&W nu, och översatt från engelskan på Modernista. Mirja Unge och Eva-Maria Liffner gick också i den klassen. Och den trevlige Jesper Eng som jag försökte träffa i Göteborg.

Det här ska alltså mynna ut i att i torsdags var jag tillbaka i Svinaryssland för att lyssna på Ida Börjel, Andrzej Tichý och Niklas Söderberg läsa recept av Perec som blev roliga på sättet dom var skrivna, på sättet dom blev lästa.
Det ska alltså mynna ut i att Per Engström läste Harry Mathews längre essä-recept, eller glimtar ur det.
Det ska mynna ut i att jag stod och rökte (som jag gör ungefär en dag varannan vecka) på rätt sida Nobelvägen, back in Svinaryssland, och allt var likadant men alldeles annorlunda. Det fanns inga krogar som På Besök på den tiden, inte ens på Möllevången (det var innan Tempo, absolut innan Volym). Det fanns bara Malmö Grill då, och dom fick givetvis sitt tillstånd indraget efter en alldeles för seriös litteraturkväll (only kidding, om litteraturkvällen alltså).
Det ska i alla fall mynna ut i att vi var och glodde på ett häftigt hus i gamla Svinaryssland idag. Det ska vi inte heller köpa.