Thursday, October 05, 2006

Man måste ju leva och försöka vara fri, i Malmö, överallt

När jag blev lämnad av en av mina få riktiga kärlekar, 1992 i Landskrona, rasade världen samman. Jag hade provat Jönköping och Lund med ganska dåliga resultat. Jag var tillbaka i Landskrona, hade drömmarna kvar. Musiken, skrivandet. Att ta sej bort.
Jag blev lämnad och hade redan en fängelsevistelse för grovt rattfylleri bakom mej. Jag var ingen gröngöling, jag drack mycket. Men när den värsta saknaden och sorgen hade tryckts bort, så började jag skriva på allvar. Jag pluggade litteraturvetenskap också, med mediokert resuktat. Utan studiemedel, bara soc.pengar att leva på (och en hjälpsam mamma och lite försäljningar av olika saker). Men jag började skriva ärligt, på riktigt, från hjärtat.

När min största kärlek funderade på att möjligen lämna mej var det vinter 2006. Det var hårda bud. Vi var föräldrar. Vi var tvungna att tjäna pengar, tänka på andra än oss själva.
Att vara fri, vafan är det?
När man är 23?
När man är 36?
När man är 33, som min fru?
Det är samma känsla, men inte inför samma saker. Kanske.

Samma saker. Hösten 92 och våvintern 06 åkte jag till Köpenhamn (ibland Helsingör).
92 med färjan från Landskrona och ibland hem med Pilen från Malmö. Numera åker jag tåg, sämre, men visst. Till Helsingör åker man ju färja men jag har så svårt att förstå smålänningarna med resväskor som rullar. Dricker dom verkligen så mycket, dom småländska (och halländska) pensionärerna. På krogarna tar dom ju bara en liten fatöl.
Och färjan tar för kort tid.

Den kalla hårda karga vintern 06 började vi gå i familjeterapi. För att kunna gå vidare, förhoppningsvis tillsammans. Vi gjorde andra saker, bråkade, undrade, tvivlade, hade roligt. Mer och mer roligt ju mer våren kom, sommaren kom. Fler bra stunder, färre dåliga. Terapin var en neutral plan att prata på, för att sedan fortsätta utvecklas, var och en för sej, och vårt förhållande. Vi förändrades, försökte, slipa bort dåliga sidor och förstärka bra. Behålla oss själva ändå, små vridningar.

Det var jobbiga dagar hemma i när det fortfarande var vinter och våren aldrig kom. I Köpenhamn köpte jag böcker av Dan Turéll på danska och flydde. Jag åkte tåg till Landskrona, ibland hoppade jag av och stannade, ibland åkte jag tillbaka direkt igen. Åka tåg. Vara på väg. Gå runt på gamla och nya gator i Köpenhamn, vara en annan människa, en som inte behöver ta ansvar. Det är kanske att vara fri.
Men så ser inte verkligheten ut. Så kan man inte göra varje dag. Inte om man är 36 eller 37 och vill vara en bra pappa och man.
Men man kan göra det en dag i veckan, jag kan, och jag kan jobba under tiden. Nu börjar vi lukta på friheten.

Att vara fri. Att tjäna pengar.
Nu börjar Malmöboken bli klar. Sjutton författare och journalister födda från tjugotalet till åttiotalet har skrivit personliga berättelser om Malmö.
Som flera har gjort om Stockholm.
Som Hylinger har gjort om Göteborg.
Turéll om Köpenhamn.

Det är kul att gå omkring i författares städer, göra sina egna fotspår men tillhöra något större.
Det är att vara fri för mej, och ändå göra det nödvändiga, att vara redaktör i ett halvår och få en hyfsad månadslön. Men jobba hemifrån, eller från Köpenhamn. Att sköta det mesta själv men ha bra människor runt mej som kan ge råd och göra sånt som jag inte klarar.
Det är ett jobb som jag måste ha. Men det är ett bra jobb. Jag kan leva mitt liv så, i väntan på den stora kioskvältaren. Eller pensionatet där jag ska vara Basil. Eller golfbanan jag ska bygga. Vi får se. Men jag vill ingå i en helhet som innehåller fler människor. Men jag vill vara min egen ö ändå.

Hylinger och Hedlund och LT Fisk ikväll på Inkonst.
Sista gången hos familjeterapeuten igår. Hon sa att vi klarade oss för att vi hade en så bra grund att stå på från början, att bygga vidare på. Det trodde jag hela tiden, men vågade inte hoppas för mycket. Nu vågar jag, och vi ska fortsätta jobba, för vi vill leva tillsammans.

Vi blev ihop igen, jag och tjejen från 92, det varade i ytterligare några år. Sen var vår långa ungdom slut. Nu är vi vänner och bor nära varandra. Våra barn är bästa kompisar. Min fru och hon är kompisar. Hon gör omslaget till Malmöboken. Så kan det gå. Det finns många varianter på lyckliga slut om man verkligen försöker.

14 comments:

l.t. fisk said...

Starkt jobbat; det gläder mig. Det kräver arbete, det där med kärlek. Men det är värt det, när det är bra. Skönt att det ordnar sig och det är vackert och stort att du är vän med din förra kärlek och att det blivit som det blivit. Det är inte många som kan fungera så. Tack för att du var på plats igår. Vad tyckte du om helheten?

Anonymous said...

Helheten var bra. Dom enskilda delarna också. Jag var nog en smula ofokuserad under tjejens läsning. Har lite svårt för romanfragment utan dialog. Ja, givetvis, för hela romaner utan dialog. Men, som Per Engström sa, det är alltid vackert att lyssna till finlandssvenska.
Du var duktig, bra ljud. När man kan slappna av och bara lyssna, är du verkligen gripande.
Jag tyckte om Magnus Hedlund, även om jag hade föredragit mer av hans svärta.
Claes Hylinger var bra, det finns något, som gör att jag hellre läser honom själv, än att höra honom läsa. Men, till skillnad från när jag såg honom i Gbg, var det mindre festligt, och mer eftertänksamt igår. Det tycker jag om.
Det döljer sej avgrunder under ytan i vissa delar av både Hedlunds och Hylingers författarskap. Dom är bra som motvikt till det till synes smålustiga banala.

Sen tycker jag mycket om att bara vara på avslappnade litteraturtillställningar. Träffa vänner och bekanta. Det fick jag ju göra igår. Kul.
Men jag kom hem alldelse för sent, 02.00, trött dagislämnare idag. Men inte så farligt ändå.

Räcker det som svar?

Anonymous said...

En helt annan sak. Jag kom på det nu. 101 inlägg och, vad jag vet, har jag aldrig skrivit om Triffids, Born sandy devotional. Det är en fantastisk skiva! Glöm aldrig det.
Han blev inte ens fyrtio Mc Comb (David?), den fantastiske sångaren och låtskrivaren. Han är en av dom bortglömda, kanske.
Men nu kon jag ihåg honom.
Dom gjorde andra hyggliga plattor också, och han ett par soloplattor. Men Born sandy devotional, med det omslaget också, den är fantastisk. Kom 86-87, om jag minns rätt, orkar inte leta upp den bland vinylskivorna som jag inte kan spela.
Men låtarna dyker upp på blandade band från för. Som nu. Stolen property, jag smälter hårt.

Anonymous said...

Något helt annat. Vem anser ni borde få Nobelpriset i litteratur?

l.t. fisk said...

Det räcker gott som svar. Och tack för vänliga ord. Det blev en längre kväll för dig. Det hade jag också velat ha. Men för en gångs skull var Li med och vi hade barnvakt med en trött mamma hemma hos oss, och vi ville inte bli försena för henne. Därför gick vi rätt tidigt. Men jag är glad att jag fick se både Hylinger och Hedlund. Hedlund tyckte jag var väldigt rolig. En torr människa, med en svart humor. Har aldrig läst honom, men tror att jag ska ändra mig. Hylinger har jag försökt mig på, men aldrig riktigt lyckas. Den här gången var han väldigt eftertänksam. Men var lite för ämbetsmannalik för att han skulle fastna; Li tyckte han verkade arrogant, men jag tyckte bara han såg blyg ut. Texten verkade emellertid bra. Jag kanske ska köpa den också. Boken. Hotell Erfarenheten. Det är det vi alla bor på då och då. Och inte hjälper det. Men kanske lite ändå.

Anonymous said...

Corman McCarthy.
Jag har bara läst tre böcker (och en av dom halvslarvigt på engelska) Men Dessa vackra hästar och Övergången är litteratur som är jävligt bra. Inte tung som i svårläst, men tung ändå.
Jag tycker att Astrid Lindgren aldrig borde ha fått Nobelpriset. Hellre Tolkien eller Dahl i så fall. Det är en korkad debatt som dyker upp varfje år. När litteraturointresserade människor helt plötsligt blir arga för att dom inte känner till nobelpristagaren.
Kände ni till ekonomipristagaren? Nä. Blev ni ändå arga? Nä.

Mac Donalds blir aldrig gourmetkrog bara för att många äter där. Det handlar om andra saker.

Nobels litteraturpris är ett litteraturpris. Viktig litteratur läses inte nödvändigtvis av alla, men det finns spår av den i betydligt mer lättviktiga verk.

Jag är varken lätt- eller tungviktare. Jag tycker att Corman McCarthy ska få priset. Det lär inte ske.
Eller Tabucchi.

Anonymous said...

LT: Ett långt farväl av Hylinger, läs den, finns i pocket. En underbar bok. Han borde kanske få Nobelpriset.

Anonymous said...

Jag förstår vad du menar med att det är ett litteraturpris. Eller kanske inte? Menar du själva berättelsen/innehållet författaren skriver om eller menar du hur det berättas, alltså hur språket används? Eller kanske en kombination av båda……

/Smart ass fast kanske inte i litteratur

l.t. fisk said...

Jag tycker inte Astrid Lindgren ska få priset. Hon är ju död. Och jag tyckte inte att hon skulle ha det innan heller. Hon behövde det inte. Inte alls. Jag vet inte om de andra som får priset behöver det. Men det kan ge fokus på en författare som inte är läst. Och det tycker väl jag är bra. Man behöver ju inte tycka om. Men det finns ju en chans att man gör det. Cormac McCarthy hade möjligen varit ett bra val. Jag har också läst honom. Gillar honom mycket. Men faktiskt ännu mer innan han skrev den här triologin - som också är mycket bra. Jag tror dock att man ser honom för mycket som en allt för mycket Faulknersk uppenbarelse. Så jag tror inte heller han får priset någon gång. Om han inte smäller till med något nu, innan han går och smäller av själv. I övrigt har jag inga preferenser. Jag vet vem jag tycker om, men de tror jag inte får nobelpriset. Jag är förlite bevandrad i väldigt mycket littertur. Hela, den så kallade, tredje världens litteratur känner jag inte alls. Det finns en hel värld utanför mig som jag känner dåligt. Men jag är glad att jag kan läsa. För det har jag gjort i större delen av mitt liv och det har gett mig erfarenheter långt utanför mig själv - och jag glädjs fortfarande när jag får en riktig läsupplevelse. Det händer inte längre lika ofta som förr. Men när det händer, när det händer...

l.t. fisk said...

Ett långt farväl, den ska jag köpa direkt, på inrådan av dig!

Anonymous said...

Jag menar att det finns litteratur som är oerhört viktig för att annan litteratur ska skrivas. Litteratur som populära författare läser och influeras/lär sej av. Alltså: Litteratur som är ganska okänd för den stora massan (inklusive mej själv ofta), men som ändå sätter tydliga spår i dom böcker som många köper och läser.

Det finns något som heter intertextualitet, det är ett intressant fenomen, för man kan nästan kalla det så. Det går jag inte in på nu. Men det handlar om att litteratur kommunicerar med litteratur, kanske.

Anonymous said...

Förresten LT, den engelska boken av McCarthy fick jag av dej på ett releaseparty.

Anonymous said...

"Ett långt farväl", det är en riktigt bra roman det, och om man är sugen på mer Hylinger tycker jag absolut att man ska läsa trilogin om Det hemliga sällskapet. Mycket rolig torr humor, men inte bara, det är en hel del melankoliskt allvar också, lite under ytan så där.
Förresten tycket jag att det var ett väldigt fint skrivet inlägg, det här som vi nu kommenterar.

Anonymous said...

Tack Jakob. Ja, böckerna om det hemliga sällskapet är mycket bra, men någonstans kan jag ändå tycka att dom mer fragmentariska böckerna är finare, Kvällarna på Pärlan är mycket bra.