Vem är en vanlig människa i Landskrona och Paris, i Bagdad

Idag sprutar det vin ur fontänen, Västanvinden på Rådhustorget i Landskrona. Det var längesen sist. Det var dagarna efter den vintern i det tidiga nittiotalet när vi spelade fotboll på snön och sprang tillbaka in på Akropolis emellanåt, smugglade ut några öl eller en vinare.
Ja, jag vet, på den tiden man kunde gå ut nattetid i Landskrona. Visst fick man på flabben av nån knutte eller nån vanlig full arbetslös knuda som stod och skrek åt en kille med gitarr att spela Wilmer eller dö. Men dom var ju i alla fall svenskar.
Men det var halt som fan på torget och man började senare spruta sprit ur fontänen, för att det inte skulle frysa, elle för att det skulle tina. Men muslimerna dricker ju inte sprit, dom är ju inte kloka. Så idag hjälper det inte, inte nu när vi är invaderade.

Idag sprutar det franskt rödtjut ur fontänen på Rådhustorget, Västanvinden blåser från söder och Landskronas litteraturälskande befolkning har fått sin egen ledamot i Svenska Akademien. Må han nu för helvete på allvar se till att inga jävla blattar får Nobelpriset. Stå upp för din stad, Jesper!

Jag har träffat Jesper Svenbro två gånger, pratat i telefon med honom någon gång, en gång med hans fru. Hon kommer inte härifrån, men kan svenska ganska bra, vad jag förstår. Om två och ett halvt år går Jesper i pension, då ska han flytta tillbaka till Sverige, till Stockholm. Det är säkrare där, inte lika hårda språktest, kan Silvia så kan väl Jespers fru.
Jag känner inte Jesper Svenbro.

Jag kan alltså vara sarkastisk. Jag kan vara ironisk.

Jag tycker alltså mycket om Jesper Svenbro.

Jag träffade honom på teatern i Landskrona. Vi blev intervjuade, samtalade från scenen, läste ur våra böcker. En enormt bildad forskare och poet med rötterna kvar i den skånska myllan, i Landskrona. Han är högt upp på den intellektuella stegen, den så många människor är så rädda för. Att man inte ska förstå. Att dom där uppe är stroppar, snobbar, von oben, tror att dom vet allt.
Annat än vanligt folk det.
Så kom Svadde. Pappas kusin som alltid halkat till lite, när dom andra såpat stegen. Och Svaddes fru som har en hög röst. Två människor som jag tycker om, som jag snackar med ibland, på stora släktträffar eller på fotbollsmatcher. Och när Svadde och hans fru kommer på mina framträdanden. Va, kan dom? Dom som är så konstiga, så låga.
Ja! Det kan dom. Många andra som är mej mer närstående kommer aldrig eller sällan. Men Svadde och hans fru kommer.

Men den kvällen. Jesper satt vid det fina bordet, jag satt också där. Och folk från kommunen och sånt, nån journalist. Och Marie Hermansson.
Jesper pratade om Grekland under Antiken.
Så kom Svadde, och jag tänkte att han ska väl snacka med mej, stå och tuggmala lite. Men nej! Han skulle snacka med Jesper. Och Jesper snackade. Dom var gamla klasskamrater.
Jesper gräver i myllan, i Grekland eller Paris eller Landskrona. Dom höga är aldrig så höga, dom låga är aldrig så låga.

När jag gjorde Landskronaboken (redaktör och skribent) hörde jag av mej till Jesper, undrade om jag kunde få planka en text som han publicerat i Glänta, vad det skulle kosta.
"Är det inte bättre med en nyskriven text", undrade han. Jo, givetvis, men det hade jag inte ens tänkt på att våga fråga.
Han skrev i alla fall en bra text och mej veterligen har han ännu inte krävt att få honoraret på några tusen efter skatt.

Grattis Jesper!

I den av mej (!) initierade kulturdebatten i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas framfart (där Frdrik Ekelund skrev första inlägget) vinner Niklas Söderberg ganska säkert guldet. Jens Nordenhök får silvret och dom andra debattörerna får dela på bronsmedaljongen, förtjänstfullt arbete med flera kloka åsikter, men ingen nådde Niklas höjder. Gratis Niklas! (Läs på sydsvenskan.se, kultur, antar jag.)

Jag undrar fortfarande var dom demokratitörstande sverigedemokraterna befinner sej. Dom som vill vara med i matchen. Blir dom ständigt refuserade? Är dom icke förmögna att uttrycka sej i skrift? Eller är dom bara intresserade av att föra debatt i sina egna forum där alla nickar i samförstånd, där man slipper förklara sej på djupet?

Ni ska veta att i Sydsvenskan har olika debattörer som alla mer eller mindre tillhör vänsterfalangen uttryckt flera olika åsikter, kollegor har bråkat med varandra i en öppen debatt. Det är alltså dom som ni kallar för kommunister som vill förbjuda demokratin. Dom har uppfört sej som i demokratins vagga, i Aten. Och ni är bara tysta, varför det?