Komma till det gamla vattenhålet som nån annan men samma

Två ord i kvällen som blev dimmig ändå.
Två ord första dagen när man kunde sitta på bänkarna igen.
Pacifist.
Humanist.
Om jag skulle beskriva mej själv.
Jag tror att jag väljer pacifist först.
Därför kan jag förstå ungdomlig frustration och stenkastande, till exempel på Nörrebro, men inte acceptera det.

Grupptryck. Grupptryck. Grupptryck.
Jag litar bara på den som kan förklara sina handlingar. Den som inte gömmer sej bakom tomma slogans.
Jag respekterar alla som har ett djupare budskap.
Dom fjöntiga medlöparna har jag inget öra att låna ut till, oavsett färg på flaggorna.

När jag skulle bli utfrågad. När jag skulle behöva förklara varför jag inte ville göra lumpen med vapen. Jag blev så förbannad. Jag förstod inte. Jag förstår inte. Varför jag som inte vill döda ska behöva förklara mej. Jag tycker att det är skandalöst att inte dom som väljer våldet, att inte dom behöver förklara sej.
Och jag vet varför.
Det går inte att förklara.
Alla förklaringar är skitsnack.

Och kom ihåg. Ingen i Sverige har suttit i fängelse för vapenvägran dom senaste tjugo eller trettio åren, många skriver och säger det felaktigt.
Man hamnar på kåken för totalvägran,
Vapenvägran innebär att man gör något annat istället. Jag höll mej till hemtjänsten, och senare någon sorts sekreterare till min chef på Rosengård.

Jag längtar så efter Kjell Westös senaste roman, jag längtar efter att vara långt inne i den. Den ligger alldeles bakom mej. Av någon anledning har jag inte börjat läsa den än.

Vådan av att vara Skrake. Skrake är bara ett namn, för mej är det något helt annat.
"Är du skrake, din jävel?!"
"Det kan du ge dej fan på, vad ska du göra åt det?"
Och en svans mellan benen försvinner skamset och en ny sol går upp över dom där finska kobbarna som så många jag älskar älskar.

Vi hade möte med författarfotbollen ikväll, hos Pontus Lindh. Han hade en hund och bönor i köttfärsen. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar.

Och så brinner bomberna på Nörrebro.
Och så sitter några svenska ungdomar och skriver slagord på ett lakan.
Och så äter jag en risted med det hele och Danne och jag svänger åt vänster, hamnar på Spunk, sunkbaren som snofsat upp sej och höjt priset. vafan ska man då där och göra.
Jag älskar Danmark som jag älskar Skåne, med en viss dos avsky.

Och så går vi på Istedgade och jag tänker nästan hela tiden på Dan Turéll, inte att han ska dyka upp. Men ändå. Den ensamme gamängen som grubblar i hans kriminalromaner. Den glade gamängen som öppnar upp ändå. Som tar ett glas till och säger vad han tycker. Jag går och letar efter honom. Och hittar honom nog. Och grubblar.


Och man är två gamla polare. Och man kan bara göra vad man brukar göra. Fast annorlunda varje gång. Fast fler är döda eller sjuka. Sorgen är större men inte svartare, för man har lärt sej att leva med den. Tror jag.