Jag tror det är onsdag, eller tisdag.
Då i februari pratade jag med Märta Tikkanen om det där med att skriva. Jag är glad att Johanna var med. Jag är glad att hon fick höra från Märta om problemen, att ta sej in igen, startsträckan. Hur jobbigt det kan vara, när man även vill vara förälder, partner, städare, matlagare, skämtare. Hela alltet.
Och längst därinne vill man bara in i sin bok och gör det som krävs för att skriva färdigt den, gå på stranden, klättra i bergen, cykla, simma. Gjuta tennsoldater och ställa dom på led.
Men hela tiden med detta i huvudet, min bok, mina människor, det är 1997 nu, jag är Inga nu, jag vet exakt hur hon tänker och pratar.
Jag har äntligen börjat läsa Kjell Westös senaste. Jag fröjdas. Jag längtar till Helsingfors och den sjungande svenskan. Jag längtar dit jag aldrig varit, där jag kan känna mej trygg för att jag vet hur det funkar.
Jag vet att det är torsdag. Jag har nämligen ätit ärtsoppa.
Jag ska klippa mej och äntligen skaffa den där mustaschen när jag gjort klart boken och fått den antagen. Det borde vara om fyra veckor.
Jag har ändrat namn. Ingen jävla Lättölsalkis.
Så drömmer man då. SÅ DRÖMMER MAN DÅ.
Där drömde jag då
11 comments:
Det är en fin titel, tycker jag. Den klingar fint tillsammans med dina tidigare titlar. Den där känslan man, ja, eller folk i allmänhet går och bär på. Jag kan inte förklara, men jag tror du fattar.
Jag tror också att jag fattar.
Jag har publicerat en novell med titeln Så drömmer man då i Grupp 95 (Gedins förlag) för tolv år sen. Titeln har hängt med sen dess, ett slag tänkte jag att En sång för Sonny och Karola skulle heta så. Men det blir nu istället, tror jag.
En allmängiltig titel för böcker som jag skriver.
Från Mattias Karlssons blogg, en kommentar:
"Eller finns det någon vettig svensk som, i likhet med de svammlande och SD-fobiska PK-politrukerna, kan tänka sig ett "svenskt" Sverige där tex 60% av befolkningen är muslimer som bla anser att den kriminelle massmördaren profeten muhammed är "perfekt", att otrogna kvinnor skall stenas till döds, att den icke-muslimska minoriteten skall betala en speciell skatt till det muslimska "umma" och att koranens i mångt och mycket människofientliga lag skall styra inte bara över Sverige utan även över hela den övriga världen?:
Svamlande var ordet, sa Bull. Är den där Mattias Karlsson på riktigt?
Det vet jag inte, om MK är på riktigt. Men antagligen är han det, tyvärr.
Men det var inte han som skrev det jag citerade, det var någon av hans kompisar.
Såhär skrev Stefan Lindqvist i sin krönika Slagskott i dagens HD (hoppas att det är okej at jag snodde den, Stefan):
"Om svenskheten
Jag tittar på Carl Bildt i tv. En tanke dyker upp i huvudet och vägrar att försvinna. Carl Bildt ser inte riktigt svensk ut i sitt kroppsspråk och sätt att tala. Han ser mer ut som en arrogant fransk kypare på någon dyr parisisk krog. Jajamänsan. Mon dieu.
"Det vinet till musslorna!? Hrmh, skulle inte tro det. Och vad önskas i så fall till hjortfilén? Ett glas Fanta?"
Ungefär den stilen. Han skulle passa i den rollen. Carl Bildt, kyparen från helvetet.
Eller ta kungen. Typiskt osvensk. Den där vaggande pingvinstilen. Händerna på ryggen. Hur han skjuter fram hakan när han tittar närmare på något. Skulle kunna gå som brittisk överklass i en Monty Python-sketch.
Och Björn Borg. Rumänskor, galna italienskor, kokainsnortande, pillertrillande. Borg är mer osvensk än Snoop Dogg.
Jag har blivit allt mer besatt av detta. Att hitta osvenska svenskar.
Det är sverigedemokraternas fel. Ni kanske hörde eller läste om partiets pressekreterare Mattias Karlsson som häromveckan beskrev Zlatan Ibrahimovic med orden "han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som jag inte uppfattar direkt som svenskt".
Först tänkte jag, please, ta bort.
Men sen gick jag in och läste Mattias Karlsson egen blogg på nätet.
Där för han nåt slags kvasivetenskapligt resonemang om svenskhet samtidigt som han står med brallorna nere i den bruna dyn.
Speciellt konstigt blir det när han gör jämförelser mellan Usama bin Laden och Lasse Berghagen.
Och så detta upprepande att Zlatan inte har "en helt övervägande svensk identitet".
I vilken värld lever sådana människor?
Och so fucking what om någon inte har "en helt övervägande svensk identitet". Det gör väl ingen till andra klassens medborgare?
Och vem har förresten gett sverigedemokraterna i uppdrag att avgöra vem som är svensk?
Och vad säger man om man stöter på någon som är det svenskaste svensk man kan tänka sig, vars släkt bott här sen senaste istiden drog förbi och som tatuerat in svenska flaggor på ögonlocken och varje morgon vrålar "Du gamla du fria" i badrummet så kakelplattorna gungar och denne visar sig vara den mest bittra, elaka och tristaste person du någonsin mött?
"Du är toppen grabben, du är i alla fall svensk."
Jag förstår helt enkelt inte begreppet svenskhet.
Själv är jag en sån där konstig typ som tror att verkligheten varken är svart eller vit. Som tycker midsommarfirandet är överskattat, inte förstår tjusningen med kräftskivor och blir outhärdligt trött på människor som babblar om svenska värderingar när de inte har den blekaste aning om vad som är mänskliga värderingar.
Vilket förmodligen är väldigt osvenskt.
Kommer sverigedemokraterna till makten i nästa riksdagsval får jag antagligen inte behålla passet."
Det var en bra krönika av gamle Stefan L. Han har jag en gång intervjuat som nervös grundskoleelev om vad det innebär att vara journalist. Då var han föga intresserad av vad jag hade att fråga om. Och det hade nog jag också varit om jag varit honom.
Ja, jag gillar också den titeln. Det finns flera tolkningar bara av frasen i sig, betoningen kan ligga lite hur som helst. Det ska inte vara för enkelt men heller inte för svårt.
Okej. Då kör vi på det, grabbar. Titeln, alltså.
Post a Comment