Jag är inte godare.
Jag är absolut inte rikare.
Söndag och vinden väller in igen och jag hoppar av tåget från Landskrona, I Malmö. Har tre hundralappar i fickan och bara sex spänn på förköpskortet, fyller alltså på.
En man i ostylat skägg står tyst och ser på. Alldeles tyst. Jag känner mej inte besvärad, bara bortskämd. Hade tänkt ta en dubbel lättöl på Bishops medan jag väntar på bussen.
Han är tyst, mannen i skägget, och jag fyller på mitt kort för framtida resor.
”Hur är det”, frågar jag.
”Det kunde va bättre”, svarar han.
”Ta den här”, säger jag och ger honom en tjuga.
Jag är inte godare.
Jag är inte rikare.
Jag har inte varit riktigt där, men nära.
Apropå det, att jag inte varit där, allra längst ner. Det beror mycket på det sociala skyddsnät jag haft i form av vänner och familj.
Apropå det, välkomna till bloggen, Nilla och Fia, mamma och syster.
Jag kände i höger framficka sen, där jag brukar ha mynten.
Jag är inte godare eller rikare, men han fick sju och femtio till.
Vad är det värt?
För honom.
En del kanske. Något att äta. Grillade kycklingbitar och två folköl hos Handlaren på Väster. Vad vet jag.
Vad är det värt?
För mej när jag bankar på himlens port.
Det skiter jag i.
Kvitt eller dubbelt, kunskapstävlingen, och sjuttiotal. Tiotusenkronorsfrågan, kallades den också. En man med för stora glasögon och för breda skjortkragar.
Och han svarade fel tidigt, han var så nervös.
Och jag minns att jag grät.
Och jag minns att han berättade att han hade köpt skjortan just för programmet.
Och allt hamnade i soptunnan.
Jag är inte godare.
Kanske bara känslig och sentimental ibland.
Min pappa hade kalas i Borstahusen. Vi sov över. Jag jobbade en del i kolonistugan lördag och söndag, litterärt. Det börjar närma sej med romanen.
Och haglet slog mot rutorna och jag lyssnade på när Hammarby förlorade en bandyfinal igen. Att man ändå alltid håller på Hammarby, ibland.
Och åt fiskgratäng.
Vy från nära kolonistugan
Är Kristina Lugn godare än Jesper Svenbro?
Det vet inte jag.
Det tycker jag är en ointressant fråga.
Men dom var båda bra i fredags på Stanza. Men inte jättebra.
Kristina var coolast, på sitt sätt.
Jesper var coolast, på sitt helt annorlunda sätt.
Flera hade förköpsbiljetter och satt längst fram och verkade ha kommit bara för att skratta när Kristina Lugn läste, som om hon var komiker. Som om man var rädd för tystnaden och eftertanken.
Det isade till en hel del i texten. Men jag tyckte nog att den kanske var lite för lång, eller lite oredigerad. Eller var jag bara okoncentrerad.
Jesper läste om grodor.
Jag ska berätta mer om Birgitta Stenberg och den starka känslan för henne som bankar i mej ibland. Jag ska berätta om att hon kanske kommer med tåget söderut och säger hej. Och att det i så fall gör mej så oerhört glad, och stolt över mej själv.
Det gör mej inte godare, men rikare.
I själen.
13 comments:
Stanza. På nåt sätt var Natik bäst, som sjöng en sång från tiden i öknen. Nomaderna, ökenvandrarna. Att man gjorde sången så lång att den räckte tills man kom fram. Alla vi ökenvandrare, av olika slag, med våra sånger tills vi kommer fram.
Tänkvärda och fina ord som jag ska bära med mig. En perfekt start på arbetsveckan.
Tack.
Natik var väldigt bra.
Waterbiys tillbaka, som Bob Dylan och Springsteen från Irland med fiolen i bakfickan, tror jag. Hörde singeln på en irländsk teveshow. Vilken vår i freestylen, Eldkvarn på ena siden och Waterboys på den andra. Hur ska jag kunna misslyckas.
Vacker vy. Ungefär den såg jag i onsdags och torsdags också. Glumslövs backar och däromkring är nog ett av de vackraste ställena i Skåne. Kanske i viss konkurrens med Brösarps backar/Ravlunda/Haväng.
Ja, det är en vacker bild, nästan för vacker, eller polerad. Det är förresten inte jag som tagit bilden, jag har hämtat den från en nyhetssajt, Landskrona Direkt.
Glumslövs backar är som Irland, kan jag tycka. Mycket vackert alltså.
Waterboys, Eldkvarn, Nick Cave och Thåström. Vi går mot bättre tider tro mej, tro mej. Solen skiner och här är en bild till på Glumslövs backar.
Jag brukar gå en hel del i de där backarna, speciellt en rutt som vi kallar "monsterrundan". Sex kilometer, starkt kuperat. Suger fint i lårmusklerna på hemvägen.
Jag hörde singeln från Thåströms band, lite av den där tradiga öststats- maskinkänslan som Pelle Ossler också gjort i sina tristaste stunder. Inte dåligt, inte ointressant. Men ändå. Vi får se.
Windy, förresten, LA, torsdagkväll? Lördagtips? Tell me now.
Jag tycker det är en jävla bra låt. Mycket Ossler i musiken. Och texten är fin, man blir sugen på att åka österut och sitta på nåt ställe och vänta på något. Snart.
Mina favoritplattor med Ossler är den första och den senaste.
Låtar om att sitta på förlorarnas, drmmarnas, dom utslagnas krog tycker jag att ungdomar bör syssla med.
Imperiet gjorde Café Cosmopolite, den gillade/ar jag.
Men den där outsider, poetiska grejen kan jag ha svårt för ibland. Och dunkelt producerat.
Jag säger inte att det är dåligt. Jag säger bara att både Ossler och Thåström har gjort mycket bättre saker under åren.
Men jag är helt med på det: Skit i vad andra tycker, vi gör vår egen grej. Men jag vill helst vara med på båten, vi får de om jag hittar nån plats den här gången.
Förresten, även Eldkvarn och Waterboys har gått sina egna vägar, bytt stilar, jag har inte varit med alltid, särskilt inte med Eldkvarn.
En bra låt är inte alltid en bra låt, anser jag. precis som en dålig inte alltid är dålig. Det handlar om attityd och förpackning också.
Lyssnarens humör påverkar låtens upplevda kvalité. Jag njöt exempelvis av "karatefylla" i fredags. Så glad var jag då.
Ingen utgång på torsdag. Jag ska ut i Malmö både fredag och lördag och det är lite annan skit med familjen nu som gör att jag vill stanna hemma. Men nästa vecka kanske?
Post a Comment