Vad vi pratar om när vi pratar om Paris

Det är inte jobbigt. Men om det skulle vara det, så är det att vattnet inte finns än, i kolonistugan. Annars är det en fröjd. Det är ute på landet mitt i stan. Och jag fick låna min pappas cykel. Jag åkte lördagförmiddag och kom hem ikväll. Barn och besök hemma. Jag måste bli klar med min bok. Det blir jag. Jag har bytt namn, till ett mycket bättre och tuffare. Om jag är en poet så är jag måhända drömsk, men rå.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag satt i baren på den enda barstolen för att försöka kunna prata med krögaren Poul när han nån gång fick en ledig stund. Solen som sken. Vinden som ven, men från bra håll, nästan lä på uteserveringen. Det säger man i Landskrona, våren har kommit när det är fullt på Seglarens uteservering. Kanske. det var det igår, kanske.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag kände igen honom, men visste inte riktigt. Jonas, sa han, och ingen jag känner i LA (folk i min ålder, gamla kompisar) kallar mej Jonas.
"Jag har läst din första bok två gånger, jag tror jag ska läsa den en tredje gång snart", sa han, och tatueringarna. Och ticsen. Och det han berättade sen, om heroinet och alla dagar i fängelse. Och han har inte läst många böcker i sitt liv. Men min Och fortsätta vidare bort (min fjärde) ska han snart läsa för tredje gången.
Han går på Metadon, tre år med fungerande liv och inte ett enda återfall.
Men i Sverige vill man inte syssla med Metadon. Man är barn i Sverige, präktiga äppelkindade barn med äppelknyckarbrallor. Knycker liv.
Skit i varför nån har börjat med heroin. Skit i snack om personligt ansvar. Det finns artonåringar som behöver hjälp, som vill ha hjälp, nu! Stoppa ner präktighetensbibeln i jorden och stampa, för en gångs skull.
Förresten, är det inte personligt ansvar att be om hjälp? Men hur lätt är det att köa i två år som heroinmissbrukare? Men det är väl det ni vill, stolta svenskar, låt packet dö. Heroinister, araber och cyklister.

Paris.

Så har det urartat igen på Sydsvenskan kultursida. Debatten om ... ja, vadå? Om vem som sticker huvudet i sanden och vem som är modig?
Jag skulle vilja starta debatten om: Vad ska vi göra? Alla ni som är tillräckligt kunniga för att skriva debattartiklar på Sydsvenskan kultursida, tillräckligt kunniga för att kasta spadar på varandra i sandlådan, vad ska vi göra, hur?
Vi vet att det finns problem, vi vet det alla. Men vad? Hur?

Vadå Paris?
Vi pratade om det häromdagen, Johanna och jag. Vilka böcker vi ska ta med oss. Vi har inte bestämt oss än.