Opportunister gå hem

Det är givetvis blattarnas fel att vården är dålig i Malmö och i övriga Sverige. Så är det att bo i trettiotalets Tyskland. Men hur dålig är vården? Jag står ut med att vänta. Jag vågar höja min röst på ett nyanserat sätt om jag blir dåligt behandlad.
Jag har varit sjuk. Jag har haft sjuka barn. Jag (min fru) har varit med om en på slutet svår graviditet, ständigt blivit behandlad gott av en tålmodig personal i ibland undermåliga lokaler.
Det här landets rasister är mesar. Kuvade och puckade människor som bara vågar anonymt sparka och spotta neråt. Så jag gör likadant. Tvi ... vale.
Ni tysta idioter kan gå tillbaka till under stenarna där ni kan klaga på att gråsuggorna har tagit er plats.
Jajaja, det begås misstag. Men är det verkligen gnället som gör ert meningslösa liv värt något? Antagligen.

Jag tänker ibland på mina kusiner. Mest på Niklas och Lotta, Johan, men även dom andra. Vi träffas inte så ofta. Niklas och jag på BoIS ibland. Annars är det begravningar, senast min farbror. Tidigare farmor och farfar.
Jag saknar inte dom. Jag bara tycker om dom, som man gör med människor som man vuxit upp med. Som har sina egna liv och våndor att klara.
Men jag minns när Gunnel fyllde år. När vi åkte till Slagthuset. Jag hade tyckt att det vore trevligt att träffas mer ofta. Ändå gör jag inte ett skit för att fixa en sammankomst.
"Vi ses på nästa begravning." Liksom.

Torsdag. Karneval i Landskrona. Ett eller två år brukade man måla gatorna i starka kulörer. Men nu är allt svart eller vitt (och då menar jag inte BoIS). Jag menar verkligen svart eller vitt. Och likmaskarna kryper sida vid sida med likformigheten.
Och Limhamns färghandlare pratar hantverkarjargong och tror att alla ska skratta åt muslimskämt. Han blev besviken på mej.
Men landskroniterna älskar sin karneval. Och jag tackar inte heller nej. Det finns guldkorn.
I morgon ska Elsa och jag se på Kungen, Hasse Kvinnaböske. På djupaste allvar önskar jag att Elsa ska orka stå ut, i alla fall några låtar.

Jag tänker ibland på att jag inte riktigt minns min barndom. Att jag skapat så många påhittade historier med verklighetsanknytning. Att jag inte längre vet vad som har hänt. Att jag inte längre vet vad som bara är fantasier utifrån några foton från Asmundtorp 1973.
Men jag minns dom likadana pyjamasarna och det lilla biljardbordet som jag och min brorsa spelade på när pappa var i Amerika 1976. Jag minns att det fanns en smygande ångest och rädsla i huset. I alla fall i mej.

Jag försöker låta bli, men jag skulle bli en sämre människa om jag inte fick gömma mej bakom ett par solglasögon ibland.
Och, jag skulle givetvis leva vidare om dom försvann, men jag håller dom tre flickorna högst i himlen.




Jag tänker ganska ofta på Malmö i mitten av nittiotalet. Mellan Södervärn och Dalaplan. Upplandsgatan. Malaga, Danne! Geta på synt och sång. Vårt jobb med att fixa stålar till öl, Firma Buffel & Båg. Tämligen skattefri och framgångsrik i det lilla.
Och kvällen jag träffade Tove. Morgonen efter en kväll på Fredman, det sorgligt försvunna. Och den märkliga kärlek jag kände för henne i något år.

Då och då tänker jag: Du börjar bli gammal, Jonte. Det är bara det.