Att hålla ihop – del ett

Av Johanna fick jag ( fick även en bok om Michael Strunge och en grillpanna som jag länge velat ha) Den stora landsvägen i julklapp, Eldkvarn i bokform, en kaffebordsbok. Vadå? En bok med sångtexter, har hon blivit galen?

Johanna och jag träffades den åttonde eller nionde december 1999, vi var fulla och satt i ett fönster på en kulturfest, på Tidskriftsverkstaden, och rökte, drack gratis vin och åt ost. Vi kände varandra något innan.
Tidigare den dagen hade jag jag varit på samma ställe och snyltkopierat några texter. Anders berättade att dom skulle ha fest på kvällen, jag blev bjuden. Ja ja, gratis, tänkte jag och gick hundra meter för att krita på Bullen innan festen började, skicka iväg texterna till Kvällsposten (tror jag), i vanliga brev, jag hade ingen E-mail på den tiden.

Den stora landsvägen är en fantastisk bok om man har ett hyfsat inarbetat förhållande till Eldkvarn. Det är inte bara låttexter. Det är personliga betraktelser av namn som Leif Nyhlèn, Andres Lokko, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Wenche Arnesen och, inte minst Tony och Carla. Ja, och av Plura själv, förstås. En kortis av Håkan Hellström finns också med.

Vi åkte på bröllopsresa i mars 2000 när jag hade fått ett stipendium och betalat av dom flesta skulderna. Vi var inte gifta, men vi ville testa varandra på en resa. Och, ja, vi ville ha en anledning att, som man sa förr, bara dra.

Plura har ju dratt ett antal gånger, från fruar och flickvänner. Vissa klarar inte av det. Vissa tror att dom är som dom är, det går inte att förändra. Sen träffar dom nästa, och nu! är det på riktigt. Den här gången ska inget gå fel. Jag tror inte på det. Jag tror på att hitta rätt, anpassa sej, inte bara säga: Sån är jag, man kan inte lära gamla hundar sitta, osv ...
Anpassa sej? Ja, en smula. Och den andre en smula. Sen får man leva med varandras later och se till att det positiva överväger det negativa. Är det bara skit, då är det dags att dra. Men man får jobba lite först.

Vi tågluffade ner till Spanien, till Janne, Mia och Ville i Puerto det Santa Maria. Paris, Lyon, Barcelona, Burgos och, på slutet, Sesimbra och Lissabon. Och några andra städer som jag inte minns namnet på. Jo, Narbonne som vi även var i med barnen i våras, vi hade ingen aning, men både jag och Johanna kände igen oss när vi gick från stationen för att hitta ett hotell. Vi gick förbi det enstjärniga som vi bodde på då, tog oss vidare till ett tvåstjärnigt. Man reser sej i höjden med all framgång.

I fyrtio år har dom hållt ihop, Plura, Carla och Tony. Det är så oändligt vackert. Genom all dynga och skit. Genom alla bråk, alkohol och droger. Pseudoproletären och kulturjournalisten Jan Karlsson kan kalla det kristdemokrati, jag kallar det kärlek, till varandra och till musiken. Och det att man bara måste.