Karlavagnen pratar om jul i P4

Alla dessa människor, allt dom har varit med om.
Dom pratar om jul. Dom pratar om supande föräldrar som slåss.
Jehovas vittnes barn berättar om sitt påtvingade utanförskap, brytningar med föräldrar som dom egentligen vill vara tillsammans med.

Anders Borg vill inte göra ett skit för drabbade. Nä, det är klart, han drabbas ju inte.

Även i vårt välfärdsland finns det människor som far mycket illa. Många bryr sej, flera skiter i vilket. Vårt uppsugande av USA:s sämsta egenskaper är frapperande. Det är den nya tidens pest, cynismen och egoismen. Empatisaknaden.

Vår moderatledda regering pratar en massa skit, man ser tomheten i deras ögon. Dom är fast i en ideologi som dom möjligen brinner lite för med sur ved i en konstgjord elbrasa. En ideologi som föraktar alla som inte bistår ekonomiskt till samhällsekonomin. Jag spottar på dom. Jag spottar på sverigedemokraterna och folkpartiet. Jag tror att dom tror på sin sak. Men dom saknar några viktiga egenskaper: vetskap och intresse för hur människor verkligen lever. Förståelse.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julen. Visst, det finns fina julsånger. Visst, det är kul att få och ge julklappar och sjunga snapsvisor utan att dricka. Och barnen blir glada. Och man träffas, det är ofta trevligt. Och ett evigt flängande.
Jag skiter i när Jesus föddes (oktober sägs det).

Jag lyssnade på skådespelaren Benny Haag för ett slag sen. Han är nykter alkoholist och stolt. Jag dricker svag öl och är stolt, ibland. Men allting planar ut. Det är som vanligt, det är inget konstigt. Jag får livet att fungera så gott det går. Som alla människor.

Jag tror att jag var elva eller tolv. Jag gick för mej själv på golfbanan innan skolan. Jag cyklade och såg våren komma, med trädens blad, när allt blev grönt, havet annorlunda bättre. Det kändes som att jag hade ingen att berätta det för. Jag klandrar inte någon, jag bara berättar hur det kändes. Jag valde nog själv min ensamhet, jag trivs bäst där. Och ändå är jag en kul och social kille, men jag föraktar ofta mej själv efter sociala sammankomster. Att jag tagit för stor plats. Och jag föraktar mej själv när jag uteblir. Att jag tagit ingen plats, mer än svikarens.

Det här livet, att ständigt känna sej utanför. Att aldrig känna sej hemma. Att aldrig förstå varför dom andra inte kan förstå mej. Inte någonstans. Att bara känna att man är en sorts börda för andra, en som är besvärlig. Och ändå veta att man till viss del har fel när man underskattar andra människor så. Och ändå veta att ingen människa blir alldeles korrekt förstådd.
Att skratta och mena det. Att ha trevliga stunder.
Men att aldrig vara en av dom andra.
Det är kanske bara fåfänga alltihop.