Som du aldrig glömmer

BoIS. Jag var sex eller sju. Det är den klassiska historien i bruks- och arbetarstäder. ”Farsan tog med mej på match.” Man samlades kring fotbollen, stadens stolthet.
Jag gick med farfar och pappa, min fabror från Landskrona och min farbror från Schweiz. Och min bror och mina två pojkkusiner. Jag var yngst.
Vi sprang runt, över till ståplats ibland. Vi stod vid spelaringången för att se spelarna. För att se Sonny.

Det blir en ny säsong igen. Jag såg matchen mot MFF. Det var väl sådär. Jörgen slutar. Vem ska leverera passningarna.

Svanarna bakom Engelska läktaren. Jag har stor respekt för svanar. Jag är lite rädd för dom. Dom sägs hålla ihop i tvåsamhet hela livet. Tjosan, där blev man kristdemokrat.

Jag träffar släktingar på BoIS-matcherna varenda gång. Min brorsa eller pappa. Min pappas kusin. Min egen kusin. Min farbror ibland. Jag och Windy står vid sargen, vid mitten, Thomas brukar också stå där. Elsa var på match första gången när hon knappt var född. När vi slog Örgryte och ledde allsvenskan.

Jag vet inte hur det blir. Vi har inte kolonistugan längre. Tågresan tillbaka sent på kvällen till Malmö, cykelturen till Limhamn.
Men det är klart, jag står där i år igen, hoppas in i det sista.