Från nittiotalet och bakåt, ständigt aktuellt
Pär Rådström skriver om kärlek i romanen Greg Bengtsson och kärleken. Om hur svårt det är. Om att man, när man står vid sina drömmars mål, ändå alltid vill vara någon annanstans.
Greg Bengtsson vågar inte släppa in den han älskar. Han vågar inte säga vad han verkligen tycker och känner. Han vill, men kan inte. Han är så fruktansvärt rädd att älska öppet.
Hans fru Lena har liknande problem. Dom använder båda två en annan människa för att komma åt varandra. För att komma närmare varandra.
”Att jag älskar så”, funderar Lena flera gånger.
Lena är också rädd. Inte rädd för krig eller muslimer eller arbetslöshet. Hon är rädd för kärleken som hon ändå har vid sin sida i sängen på natten. Rädd för att vara framme. Finns det inget mer.
Greg Bengtsson och kärleken är tidlös litteratur om ett tidlöst problem.
Det är grått och det blåser i Malmö i februari. Jag traskar in på biblioteket, går till musikavdelningen. Jag lånar en CD-skiva och hörlurar, läser Slas. Om vänskap funnes. Den handlar (något maskerade) om Slas och Pär Rådström. Om deras vänskap. Kärlek.
Den handlar om Paris på femtiotalet och om Stockholm på åttiotalet. Då om vänskapen mellan Niklas Rådström (Pärs son något maskerad) och Slas (något mask...) Om deras gemensamma intresse för B-filmer. Den handlar om Pär Rådströms (någo..) sista jul på sextiotalet. När han var dödssjukt utmärglad men ändå skulle bjuda på stort kalas efter konstens alla regler. Det handlar om en mor som ser sin son dö. Om sorg och vänskap. Inte patetiskt. Bara vackert och ärligt.
”Om vänskap funnes”, säger Pär till Slas (nå... ja, ni vet), ”vore vi vänner.
”Och visst kommer det ett skepp med bananer”, tänker Greg Bengtsson när han vandrar genom ett kallt Stockholm. ”Till varje människa kommer det ett skepp med bananer.”
Vi får hoppas det. Vi måste hoppas det.
Detta var en text från nittiotalet som jag hittade i en väska när vi tömde kolonistugan. Parenteserna har jag dock lagt till. Den skulle in i Kvällsposten, jag minns inte om den blev publicerad
Stig Claessons son Nils Claesson (Jag skrev Leif först, oerhört slarvigt. Men jag skyller ifrån mej, min fru sa att det var Leif) har skrivit en bok som tydligen ska handla en del om hans far. Den kommer ut i vår. Niklas Rådström har, bland annat, skrivit dom två utmärkta romaenrna Spårvagn till Vintergatan och Ängel bland skuggor.
5 comments:
Och Leif Claesson sa i radio att Stigs korthuggna språk var ett resultat av hans alkohol- och tablettmissbruk, och kanske är det så. Jag tycker mycket om Stig Claessons språk, oberoende av vad som orsakat det, och jag tycker att det var fint inlägg du skrivit. Några till såna så kan det bli en bok, i samma anda som Vad man ser och hedrar.
Märkligt att du skriver om just dessa två romaner. Det är precis de två böcker jag precis läst. De är väldigt vackra, var och en på sitt eget vis...
T.
Pova: Nu läste jag att det var Nils Claesson som skrivit boken, jag ber härmed att få vara osäker på vem som har skrivit boken.
Thomas: Det är vi kulturarbetare från Landskrona som tänker likadant då och då. Efter att jag fixat detta inlägget kollade jag din bloogg, blev glad över att du läste Om vänskap funnes.
Leif Claesson tog bilderna till Slas bok från 1994, Tillbaka till Europa (tror jag både vad det gäller årtal och titel) som handlade om hur han återsåg det Europa där han jobbat som volontär.
Leif Claesson finns även centralt med i en av Slas sista böcker Sekonderna lämnar ringen.
Det är alltså NILS CLAESSON som ger ut boken Blåbärsmaskinen på Ruin Förlag. Dåligt av mej att inte dubbelkolla.
Det är fint...
T.
Post a Comment