Betyg

Det är bara riktiga människor/artister som kan ta en låt från förr, ändra om dom flesta textraderna i verserna, men behålla refrängen, om än lite annorlunda sjungen.
Det handlar om mod och insikt. Och en tro på det man har gjort förr, en tro på att historien är värd att berättas igen, fast något annorlunda. Från ett annat perspektiv.
Slas var ju mästaren i bokform.

Det har varit roligt med snön. Det har varit roligt att åka pulka, och även utförsåkning för första gången på sexton eller sjutton år.
Vuxna danskar ramlade i den ytterst korta barnbackens lift på Vallåsen. Vi gick upp istället, det gick snabbare. Elsa och Amelie debuterade på slalomskidor och tyckte att liften var det roligaste.
I restaurangen tog man bra betalt för köandet och nummerutroppen för grillkorv och hamburgade ekade i den opersonliga miljön.
För övrigt tog man bra betalt för allt utom bilparkeringen.
Men solen sken och vi hade matsäck, och två flickor under två år som krävde sin tid och tillsyn. Och två fem/sexåringar som krävde någon sorts träning.
Men ... solen sken, ja.
Vi sov över alldeles vid havet på Bjärehalvön, där var det varmt och vi röstade på Melodifestivalen på papper, lyssnade på radio. Det blev mest ettor och nollor i betyg. Men jag gav Markoolio en femma, det var han värd för den storartade återkomsten för ironin i svensk television. Det kunde ju annars vara hårdrockarna, men jag är övertygad om att dom inte är det minsta ironiska, bara värdelösa.

Per Persson har ofta nämnt sitt eget namn i låtar, eller bitar, som han skrivit.
Där har vi kopplingen igen. Slas kallade alltid vitsar för skämtbitar, och han var förtjust i att trycka in dom i sina böcker.
Legenden säger att Perssons Pack bildades när Persson ringde upp dragspelaren Magnus Lind och sa att han hade några bitar, kunde inte Lind komma och spela lite på dom.

Gårdagens deltävling var ju (även i melodifestivalsammanhang) osedvanligt usel på alla punkter, stor underhållning. När det blir sämre än dåligt är det alltid bra. Jag undrar om Petra Mede tänkte på det när hon drev med morgonsoffor i ... Morgonsoffan.
Pling Forsmans trehundrafjärde pekoral som sjöngs av en trist skönsjungande tonåring fick noll minus av mej. Men som man brukade säga förr: Hon hade en bra pipa, som om det skulle betyda något.
Elsa tyckte att Mikael Rickfors var bäst, en femma. Hon är nyligen fyllda sex år. Say no more. Men han såg ju glad ut, Micke. Och ... han hade tydligen haft problem att lära sej den djupsinniga texten, man häpnar.
Och den där Maja Gullstrand, alldeles underbart vedervärdigt.
Jag gav Infinite Mass-killen tre, detta betyg fick även BWO. Sen var det nollor, ettor och en tvåa för resten.
Alla dessa betyg utgår från ett melodifestivalperspektiv, i normala fall hade möjligen två låtar fått svaga tvåor, resten noll minus.

Öster om heden är ofta mycket bra, annars ”bara” bra. Det måste bli en fyra, en riktig fyra. På lördag spelar dom på Tröls Jins, vi ses då.

Och ... varför tittar du då? Om det är så dåligt? För att det är underhållning på hög omedveten nivå. För att jag har en dotter som är sex år. För att jag alltid har tyckt om att skratta åt bajs. Det kan ni för övrigt läsa mer om i Sture Dahlströms Den store Blondino, när berättarjaget går genom tullen i Malmö efter att ha druckit olivolja. Eller, i inledningen av min Och fortsätta vidare bort.
Och, vi ska aldrig glömma vitsen om uppfinnaren som uppfunnit en kaka som smakade något speciellt. ”Men den smakar ju skit”, sa provsmakaren. ”Ja ja, men vänd på den.”