Någon vänder ryggen ...

... med Docenterna, hade jag glömt att jag tyckte så mycket om. Som att träffa en gammal vän och, förbluffad. Vi har så mycket vi kan, tillsammans. Vi pratar och pratar och måste berätta. Vi är alldeles nära varandra.

Vad ska man säga om mitt liv.
Kanske att jag lever det.
Så gott jag kan.
Ibland.

På Grotten på Sönder Boulevard. Vi kan säga att det är höst igen. Men jag morgonbadar. Kanske nitton igår. Kanske tjugo. Så att man kyls av, tar dom där snabba simtagen och blir, jag tvekar inte att säga, ett med havet. En kvart, tjugo minuter.
Men så har jag bestämt. Nu är det höst igen och jag ska skriva bok på riktigt. Det är en skön känsla. Jag har så många lappar och överallt i min skrivbok, och skissdokument i datorn. Nu ska jag skriva bok på riktigt.

Någon vänder ryggen.
Då, i slutet av åttiotalet började jag läsa Carl-Johan Vallgren. Nomaderna först, sen Längta bort. Fågelkvinnan. Det fanns något ansträngt, vill jag minnas att jag tyckte. Men drömmarna. Vagabonderiet. Det drog mej in.
Berättelser mellan sömn och vaka, där någonstans, tappade jag intresset.
Som med Kurt Olsson.
Sen har jag hört så mycket.
Sen kom det där Augustpriset.
Som med Bengt Ohlsson.
Du är inte bara min längre.
Men nu läser jag Kunzelmann och Kunzelmann. Det är en underhållande bok, på inget sätt bara underhållande, mer än så.

Och dom två bästa låtarna i vemodet, hoppet, gräsytorna att ligga på mitt på boulevarden, känslan att just för den hundvalpen och dens söta matte, ska livet nog sjunga ljuvliga sånger igen.
Dom två bästa låtarna, vänd dom inte ryggen, Why worry och Brothers in arms med Dire Strait.