Jubel i busken

Fejkgruppen Barn sjöng några bra låtar när det begav sej. Tyckte jag då, tycker jag nu, möjligen av nostalgiska skäl.
Det var något om tretusen meter under marken. I den där källaren. "Lägg bort fiolen, lägg bort fiolen. Pukor rakt av."
"Det är inte syntens fel, det är att vi inte sätter den."

Sjuhundra meter under jorden, i Chile, planerar ett trettiotal män julfirandet mellan kortpartierna. Fyfan. Det vrider sej i magen.

Jag gick runt om med Maria Brynge när vi var i Teresienstadt, koncentrationslägret. Jag kunde inte gå i tunneln som var i min höjd.
Sjuhundra meter under marken. "Lugn, grabbar, ni kommer ut, med lite tur, lagom till nyår."

Man blir väl inte gruvarbetare om man är klaustrofob, eller. Vem har sagt att människor har ett val.
Detta är bara bortskämda svenskar och andra västerlänningar som har val. Två räkmackor och enflygande sparv in i munnen, eller ... tre langos och hitta en Aluma som man inte köpt att torka skiten som ränner ut ur alla hål med.

Idag firar Skurups skrivarlinje tjugofem år. Det angår tydligen inte mej. Tre år på skolan och flera besök till trots. Men jag ska nog dit för att hitta Maria Brynge, och kanske Bo Svensson. Dom har jag att tacka för mycket.

Jag såg några skurupselever, eller föredetta, leka Stefan och Krister igår på Hedmanska gården. Jodå, man attackerade både radhusliv och Ikea, utan svärta, bara skratt. Litteratur? Innovativt, spännande, nyskapande? Studentspex.