Errol Flynn

Jag var tillsammans med en tjej som hette Flynn i efternamn. En avlägsen släkting, kunde hon kanske säga, jag minns inte riktigt. Ibland skojade hon, ibland ljög hon. På det viset förstod vi varandra i vår dionysiska yra, eller bara skakiga drömmar om en värld vi trodde oss känna så mycket till.
Gin och tonic på kinakrogar i västsvenska småstäder. Tågresor, Köpenhamn. Svalöv och böcker som vi läste och förstod bäst.
Och alltid med Errol som ett extra kort i skjortärmen.

Ännu en jävla natt i Suck City. Köpte jag för några år sen, bara för att den hette just så. Och lite baksidetext.
En sån bok man sparar. Som jag tittat i ibland.
Nä, den verkar inte inbjudande ändå, intressant, men inte inbjudande.

I torsdags i Köpenhamn, i solen, på gatorna där man kan känna en högre och klarare sensommar eller en möjligen god höst. På en dansk bar började jag skriva. Började jag läsa. Och ibland är det så, som med Westös Vådan av att vara Skrake när jag skrev Och fortsätta vidare bort.
Men! Det är ju samma upplägg som min roman. Ännu en jävla natt i Suck City. Nick Flynn.
Och i Köpenhamn, först tänkte jag att varför göra något som någon annan gjort.
För att det gör man hela tiden.
Men man måste göra det nytt.
En bra bok, den om Jonathan Flynn och Suck City. Boston nere längs den kalla marken.