KLaustrofobisk svindel

Apropå Zoologisk have i Köpenhamn.
Så var det några danska drängar som jag ändå inte kunde låta bli att reta mej på. Hederliga buspojkar. Roliga.
Men jag åkte tåg. Jag ville läsa och skriva, digga the music.
Men det var försenat (förstås) och drängarna skojade.
"Klaus ska forbi."
Klaustrofobi.
Det var nog en och annan som led av det.
"Klaus ska forbi, Klaus ska forbi!" Så skrattade dom. Och det var ju roligt sagt.
Vi i burarna instängda i ett varmt tåg, solen in från sidan, och kom för helvete fram nu.

Jo, det är söndag.
Jo, jag tog ett morrondopp, förmiddagsdopp. Fjorton friska grader.
Tiotal september, så länge håller jag ut.

Söndag. En blandning av svindel och klaustrofobi. På nya Stadion i Malmö.

Minst en gång om året åker vi till Zoo. Jag tar inga moraliska zoodiskusioner. Jag bara fascineras. Schimpanserna. Gorillorna. Loja. Dom lunkar omkring. Äter en banan, äter lite bajs. Småjabbar. Man är spänd, något kan hända, snart kan något hända ... man väntar och tio minuter efter tio minuter går. Sen: Titta, han äter en banan. Titta, han finkar till djurskötaren. Små sensationer, och man tänker, det kommer mera.
Och gorillan, ledarhannen. Man vet att förr eller senare exploderar han. Han vet att vi vill ha, kräver den underhållningen.

Svenska landslaget tränar i Malmö. Tusentals människor. Dom lunkar runt, schimpander spelar minitvåmål. Gorillorna lattjar fotbollstennis. Vi väntar. Vi väntar. Titta, Kim sköt ett långskott, träffade kryssklykan. Applåder. Majstorovic skojbrottas med Zlatan, skojiga burop.
Så händer det, Zlatan sparkar ut, matchen är förlorad, Zlatan exploderar, en tiondels sekund. Sparkar sönder tennisnätet av tunn nylon.
Sen blir det ärevarv.

För övrigt har jag sett Annestad växa upp med ljusets hastighet under cykelturer. Ännu ett ghetto.
Sånt skriver Per Svensson med huvudet på spiken gång efter gång i dagens Sydsvenskan. Det har jag alltid tyckt, han är en av våra vassa samhällsbetraktare och skribenter.