Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.