Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Han smyger in någon sorts poetiska miljöbeskrivningar. Och en stenhård handling. Gråvitt. Mjuka ljud i allt det hårda. Ett alldeles annat USA. Country noir, om man så vill. Han smyger in någon sorts, i sammanhanget, omständiga poetiska miljöbeskrivningar, liksom, tänker jag först, kvasipoesi. Men det funkar. Det blir en viktig del i historien. Så förbannat bra berättad, korta kapitel. Och det fungerar så, jag har just slutfört en roman, nu har jag två projekt som jag väljer mellan, att starta upp. Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Tog mej fram till beslutet, vad som ska vara prio ett. De korta kapitlen, alltså. Det dova drivet framåt. Hotet, spänningen.