För tjugotre år sen vaknade jag så törstig i mörkret på galonen.
"Var du fuld igår, Nils", frågade en polis bakom ett skrivbord.
Sen släppte de ut mej, klockan var nästan tio på förmiddagen, haltade pank på dammiga efterfestengator.
Jag pratar om Helsingör.
Pappa Bill, Charlottas far i romanen som kommer i höst, ändrar sej vid färjeläget, i dimman, mistluren, som att ta sej över floden, Styx, men han är inte redo, han har lite kvar att göra.
Eller, salig Göran, i mitten av 80-talet, när vi var sexton och skulle arrangera dansk afton och smugglade in öl efter öl.
Och den gången, i slutet av samma 80-tal, när vågorna slog och Rickard och jag satt på Helsingborgs gamla färjestation och väntade ut stormen som aldrig stillades, men guppade oss till London ändå.
Eller det året i mitten av 00-talet, när vi hade den vita bilen och bodde i Landskrona och hade kört från Tyskland och när vi skulle av färjan i Helsingborg, ville den inte starta först, och dog för gott vid Smörhålan.
Well. Förutom övernattningen i fyllecellen har jag aldrig sovit i Helsingör, men imorgon har vi bokat rum på Hotel Skandia, och på Strandborg spelar de upp till dans.