Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Jag vill naturligtvis sälja så många ex som möjligt.
Jag har något att säga.
Och jag säger det bra, tycker jag.
Litteraturen finns i mej, som musiken. Det är inget jag vill förklara. Det är så, bara. Har varit så sedan länge länge, sedan jag klättrade nerför träden, sedan innan jag skrev ner bilnummer och spionerade på män i rock och hatt.
Jag vill givetvis att så många som möjligt köper min nya bok (och mina gamla som jag säljer till bra pris).
Jag skriver i en sorts (konstigt nog) smal litterär genre som ändå är klassisk. Traditionellt berättande med ett visst socialt patos och en viss egensinnighet, en tämligen personlig stil, men ändå tillhörande en grupp av goda författare, vill jag tro.
Sedan innan lerpölarna som havet fyllde på sjuttiotalet när vi just flyttat in, när Köpenhamn nyss hade börjat lysa och locka.
Alltså: Att stanna kvar efter läsningen.
Alltså: Att du när du lämnar mitt land, mitt ganska jobbiga land ibland, tar du med dej en del av det och behåller det, plockar fram det ibland.
Jag har sällan tillhört grupper.
Alltså: Varje såld bok är viktig.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
(Jag är givetvis författare, ändå är det ett stort ord att ta i min mun, det är inte allt jag någonsin velat, men nästan.)
Kanske sedan den där mörkgröna boken med Dan Anderssons samlade dikter, pappa läste, jag läste, Omkring tiggaren från Luossa.
Jag har ofta varit själv.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
Där pratar bland annat man om hur man ska inreda sin "skrivarstuga".
Och huruvida man får börja meningar med Och.
Någon tipsar att hon ska sitta och skriva på ett café i tre timmar idag, att det hade varit kul om några andra kom förbi.
Och det hade det säkert, men det är inte min kopp te. Tills någon säger: "Skriva klart boken först, allt det andra sen."
No comments:
Post a Comment