Dagar och nätter i Malaga

Flygplanet flyger liksom förbi. Rakt ut över Medelhavet och ett slag var det Atlanten jag älskade mer, större, liksom. Som att Medelhavet var ett litet hav, instängt. Som att det inte skulle gå att älska båda (plus Öresund).

Instängt. Och jag läser nästan bara deckare när jag är på resa, en om Island (författaren heter Arnaldur i förnamn och skriver bra, jag har läst någon av honom innan och det är bra, men det stannar inte kvar särskilt), om båtresan till Danmark på 30- eller 40-talet. Om vågorna, om att vara instängd i en hytt under vattenlinjen.

Men flygplanet, rakt ut över och det är så blått och bakom oss bergen och flygplanet vänder tillbaka igen, tillbaka till Malaga. Och vi flyger lägre och lägre och havet är så blått och jag ser planets skugga på ytan och jag får en sådan stark lust att hoppa, dyka, spräcka ytan.

Jag tar bussen. En spansk stadsbuss i spansk stadstrafik och en småsur busschaufför som kan säga tre euros på engelska, annars inget. Det är omöjligt för mej att berätta vart jag ska, jag kan inga gatunamn. Men jag har ett optimistiskt (men mycket dåligt) lokalsinne och har varit i Malaga en del gånger men oftast i centrum och nu ska jag lite utanför och det bor 600 000 människor i Malaga och det myllrar ju en del (spansk trafik, spanska biltutor, busstutor) men jag har havet till höger och min brorsas gamla glasögon med bara en skalm, havet till höger och jag ser det långt borta genom husraderna ibland, närmre ibland och jag känner ju igen järnvägsstationen och bron över den torra floden (alla torra floderna) och när bussen vänder och stannar för sista gången (för att sedan åka tillbaka till flygplatsen) känner jag igen mej, jag ska ju skriva om de här platserna i första delen i romanen jag hoppas ska lyfta snart. Jag har min ryggsäck, det är inte så långt att gå till Hotel Las Vegas.

Fönster och balkong ut mot Medelhavet. Malaga har en stor kryssningshamn. Jag räknar till tre gigantiska sådana fartyg. Och fyra lastfartyg ute på redden.

Det finns andra båtar på Medelhavet också, som färdas i mörkret med flyktingar och jag har läst ut den isländska deckaren och läser en engelsk (Robinson), om rasism. Den instängdheten, på en knappt sjöduglig överfylld flyktingbåt över Medelhavet. Vem gör den resan om det inte är alldeles nödvändigt.

Och jag i den relativa lyxen (med min dåliga ekonomi, men det är också relativt) går strandpromenaden fram och stranden alldeles vid vattenbrynet tillbaka, tar ett snabbt dopp och sen fram och tillbaka igen. Tänker på de torra flodbäddarna och broarna, de som bor under de låga broarna. 

Jag äter en enkel ljummen bocadillo med jamon och café con leche. Fyra euro.
Jag ska komma igång på allvar med att skriva en roman, tänka och skissa.
Jag ska även (när jag blivit klar med deckarna) läsa en bok och recensera den, och promenera.
Jag ska hålla ögonen öppna, registrera. 

Jag köper spanska clementiner och det är en mer koncentrerad smak, de har fått mogna på träd och inte instängda i ett lastrum på väg till Sverige.

När jag går in till city, hus som små palats i mjukt grönt och gult, några välskötta, andra övergivna med slarvig graffiti, över en liten bro över en liten torr flod med ganska mycket växtlighet, ser jag något, stänger av musiken, en ung kvinna och en ung man sitter på något underlag, bara sitter (och jag tar på mej glasögonen, låtsas att jag tittar upp mot den gamla Gibralfaro, den moriska borgen som skyddade mot pirater) och jag tittar på dem, pojken och flickan, inbillar mej inte smutsen och det slitna.

Jag är i början, alldeles i början av ett bokprojekt. Jag ska försöka omfamna något som jag tycker är viktigt. Jag ska försöka skriva en rakt och enkelt berättad bok om hål i världen, hålen som finns överallt. Jag ska försöka skriva underhållande och hyfsat lättläst. Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag vet att jag inte kan fånga ens en bråkdel av det jag vill fånga, och det gör mej nedstämd. Jag som bara kan skriva, tycker inte att jag når fram. Jag vill skriva sånt som stannar kvar.

När jag går i mörkret, fast gatlyktorna, och billyktorna, förbi parken med de tunga buskarna och träden, deras tunga dofter, hör jag musik, som desperata skrik. Jag går in i det riktiga mörkret och i en ring står ett tjugotal människor med trumpeter (och några andra instrument), de spelar som i falsett, som i skräck. Det är inte en konsert. Det finns ingen publik. Jag har glasögonen på mej och när de ser mej, tycker jag att det ser ut som att de blänger åt mej: Stick iväg, pirat!