Ove (bror till Asta Käck) och Inger (dotter till bokhandlare Nilsson) uppträder i Folkets hus 1950

Jag cyklar genom det gråa och det regnar inte men det är fukt en dimma och det blir som ett lager ett skimmer på jackan, får det blåsvarta att likna grått. Och det är vissa dagar när jag tycker om det gråa, när det inte blåser för mycket, när det är milt, när jag vet att där är de bruna gula röda löven, där är bäcken, rinner ner till havet, där är bron och flygplanen, men jag ser inte, jag bara vet och blir trygg av det, kan sväva iväg.
Och jag lyssnar på Frank Sinatra.
Och jag hamnar i en mjuk bädd av skön brun mjuk träpanel och cigarrer.
Och jag kör upp genom Sibbarp till Limhamn och in på Lidl där jag köper ciabattas och det fanns en tid när jag aldrig åt bröd, bara drack, åt tomater eller bananer ibland, en oliv. Och vissa dagar kan jag känna en så stark saknad. Vissa dagar lägger jag ifrån mej en bok för att det är för torrt, alldeles för torrt, väljer någon annan där man inte spottar i glaset.
Och jag stannar vid vårdcentralen och går in och tar en lapp och man kan köpa kaffe för en krona och på väggarna hänger bilder från showen (se ovan) och jag hamnar i en dröm om en tid när gatorna var av kullersten och trätollorna breda så att man inte skulle fastna och det var alltid motvind på vintern och en stank av rutten sill från havet och jag kan vända och cykla åt ett annat håll men då fanns inga val, bara fram och tillbaka och hoppas att veden inte surnar i regnet nu när vaktparaden kommer och alla har tagit på sej sina finaste kläder på väg till Folkets hus och den utsålda föreställningen.
Och det är min tur och jag går in och sätter mej och jag drar upp ena koftärmen och andra koftärmen och: "Där! Där tror jag att jag hittade en", säger hon och: "Nu sticker det till", säger hon och det sticker till och hon suger mitt blod och jag hoppas att det är friskt.
Och på hemvägen stannar jag vid närbutiken på Västanväg.
"Ja, det är bra, Hasse, du är sjyst du, halva priset, du är sjyst, Hasse", säger mannen i den slitna blåa lastbilschaffisjackan. "Jo, jo", säger den utländske mannen som alltid lämnar kvitto, en av ägarna, "jo", säger han och tittar på mannen i chaffisjackan, något överviktig, ser ensam ut, sextiotvå eller sextiotre, pratsjuk, sällskapssjuk, kanske sjukpensionär, lastbilarna körde kanske ifrån honom, "jo ..." Och den ensamme mannen stoppar ner mängder av smörgåspålägg, med utgånget datum med orangea lappar, i en medhavd plastkasse som det står Konsum på och jag tänker på det, det vittrande folkhemmet, skällsordet solidaritet, misstänkliggörandet, de goda som måste försvara sej och inte tvärtom och på åttiotalet tyckte jag att det var konstigt att det var jag som skulle förklara mej när jag inte ville göra lumpen, jag och inte de andra och nu måste den ensamme mannen som kört lastbilar med smörgåspålägg runt hela södra Sverige och delar av Svealand i fyrtio år, förklara sej, försvara sej: "Nä, Hassan", Hassan, just det, Hassan, inte Hasse, "du vet, min mor skiter i sånt, det har blitt för mycket med alla datum, hon luktar, hon märker om det inte är bra, det är för många datum, förr, förr ... men det är sjyst, det är mycket sjyst av dej", säger han och sträcker fram en stor hand som ser torr ut. "Du vet", säger Hassan skakar handen, "du är en bra kund, klart du får för halva priset", säger han. "Ja", säger mannen som måste rättfärdiga sej, "så slipper du slänga, ju", med en glimt i ögat ändå, "då hade du ju inte fått ett öre ...".