Afzelius och andra

I spillrorna efter min läsning av En god man (och bara en människa), dör Nelson Mandela.
Björn Afzelius var alltid lite töntig i mina ögon. Men ändå, han grep tag i mej ibland.
Björn Afzelius grep tag i mej under ANC-galan 1986.
Det är klart att Thåström var mycket coolare när han åmade sej i Blå himlen blues med den där texten som jag både kan älska och skratta åt.
Björn Afzelius, i brun manchesterkavaj och gul T-shirt, vänder sej om i natten och knyter sin magra hand, och förbannar att ni finns till Herr President (Ronald Reagan i USA som så ofta har tyckt att uppstudsiga svarta är besvärliga).
Björn Afzelius med sitt stolpiga sväng.
Björn Afzelius, machotöntig med ett (ibland) till synes humorlöst allvar.
Björn Afzelius, bara en människa.
Men Björn Afzelius hyllade solidaritet.
Men Björn Afzelius, med en ärlig glöd och rättspatos, hade varit värd en bättre bok än den Gunnar Wesslén slarvat fram (och jag undrar verkligen varför).

Men några år innan ANC-galan stod Windy och jag (gruppen QK) utanför Åhléns i Landskrona, spelade och sjöng och samlade in pengar.
Det var den kalla våren, vill jag minnas, 1984.
Framtidsåret 1984, ångeståret, som George Orwell beskrev redan på 40-talet, staten som förvanskar sanningen och historien för egen gagn.
Och nu är Nelson Mandela död, och moderaterna har de senaste åren, i sin iver att framstå som något de inte är (humana), turats om att höja sej själva till skyarna, de glömmer inte bort sin historia, de bara medvetet förvanskar den för att främja sina maktsyften.
Sanningen är aldrig viktig, solidaritet är ett ord att glömma.  

Och detta i dagarna när talmannen, moderaten, Per Westerberg inte vill befatta sej med Timbuktu.
Per Westerberg sitter kanske hemma och lyssnar på Beatles eller Tom Jones istället:
"Redan The Beatles sjöng 1965 i låten Run for your life om 'I’d rather see you dead, little girl / than to be with another man'. Tolkar man det bokstavligt är det uppenbart ett dödshot eller åtminstone en taskig kvinnosyn. Tom Jones brast i Delilah ut: 'I felt the knife in my hand and she laughed no more.'" Harry Amster SvD
Och detta i dagarna när Nelson Mandela dör och de frihetstörstande moderaterna var länge länge alltför länge motståndare till ANC, de var för den vita minoritetens rätt att ensamma tjäna pengar i landet de erövrat och ockuperat.
Och detta i dagarna när Per Westerberg babblar om de demokratiskt valda ledarnas okuvliga rätt att göra vilka misstag som helst, ständigt sitta ohotade på sina falska tronar.

Inga nödvändiga förändringar, förbättringar, av samhället (för majoriteten) görs genom att aldrig ifrågasätta eller avsätta en makt som bara går ut på att upprätthålla den lilla massans välstånd, byggt av ickesolidaritet.

Försök att tänka dej in i att leva på botten, uttala dej inte tvärsäkert om saker du inte känner till: den fattiges/flyktingens lathet och att alla kan allt om de bara vill.
Försök känna känslan av att vara språklös och medellös, rättslös, de vidriga förhållandena.
Och läs George Orwells verkliga mästerverk: Nere för räkning i Paris och London.

Om du ändå tänkt skaffa boken om Björn Afzelius (den är ju inte helt värdelös om du är intresserad av Björn, fina bilder, men den är framför allt slarvig och tämligen snuttifierad, jag hade ganska höga förväntningar och blev därför besviken) så har jag ett ex över, det kan du få gratis om du köper På väg till Charlotta Anderson av mej, skicka ett mejl till jb23@spray.se.