Vågorna, vågorna, vågorna dundrar och när vi går på strandpromenaden suger det i badtarmen. Det är fortfarande lågsäsong men i Fuengirola är det ändå alltid säsong.
De senaste gångerna har jag rest hit själv. Promenerat fram och tillbaka längs stranden.
De senaste gångerna har jag varit uppe extralänge dagen före avfärd, för att kunna sova på flyget. Men det gick inte den här gången.
Det är alltså annorlunda nu och vågorna är annorlunda för när vi alltså går på strandpromenaden blir vi alltså så badsugna och vi tar av oss och närmar oss och närmre och närmre och det dundrar och du blir så liten då, du förstår naturen, du förstår hur roligt det kan vara i den där litenheten, att du inte behöver sträva efter att vara större eller störst, inte behöver förstå allt.
Annars är de sej lika, engelsmännen, deras kroppar är fantasifulla mönster av rött och vitt (variationer av den engelska flaggan) när någon har legat på sidan i några timmar, en annan har haft en konstig ringning, ett linne som drar skarpa gränser, somnat med en bok på bröstet.
Det är en särskild poesi, de engelska solbrännorna.
Jag brukar åka ensam. Hororna och dealarna brukar kontakta mej, erbjuda tjänster, under mina promenader.
Jag brukar sitta med min skrivbok och en vanlig bok på barer och caféer med klinkergolv i brungråvita nyanser, titta på någon fotbollsmatch på teven som alltid är liten och högt placerad.
Eller grustennis.
Men nu var vi två vuxna och två barn som for. Sen kom Windy med familj och imorgon ska vi vidare till La Cala de Mijas där mina kära föräldrar firar femtioårig bröllopsdag.
Ikväll ska vi kanske inte äta på den indiskitalienska restaurangen igen, men den finns i våra tankar.
Men Anna och Kalle ska hoppa studsmatta igen.
Och jag ska väl berätta några anekdoter om Hasse Kvinnaböske igen.
Du undrar vad jag försöker säga?
Jo, att jag kommer att vara en ensamvarg i mångt och mycket även i fortsättningen, men det är fint att tillhöra ett fint umgänge också, verkligen.
No comments:
Post a Comment