Namedropping

Vi stiger upp 4.38, borstar tänderna och bär ner de  färdigpackade väskorna och ryggsäcken, tygpåsen med hattarna. Mamma följer oss till restaurangen Los Delfines där taxin väntar. Chauffören visslar och spelar en samlingsskiva med Michael Jackson och vi kör inte upp i bergen men uppåt ändå och månen skimrar i havet och alla Solkustens lyktor och ljus lyser som en konsert, Thriller, Bad och jag färdas bak i tiden och somrarna på Cement och golfbanan i Borstahusen och Beat it och Billie Jean i någon äldre kompis lånade Golf GTI.
Vi tar oss igenom säkerhetskontrollen och jag har två tappra flickor (som har lovat att försöka sova på planet men det går sådär) och sätter oss på en bänk och mittemot oss sitter en man som jag skulle kunna tänka mej att vara om jag inte varit rädd för att se för välputsad ut, att vara klädd som kanske Lloyd Cole, halvskrynkliga chinos, snygga bekväma Eccoliknande skor, brun kavaj och skjorta lite uppknäppt.
Men jag ser ut som Mats Ronander i filmen Sömnen, inbillar jag mej, fast mer solbränd.
Och för några veckor sedan såg jag Mikael Wiehe i sandaler och strumpor och en ryggsäck på Triangelns station vid Bo Widerbergs plats (och senare skulle jag läsa i tidningen att han varit på antirasistisk demonstration i Köpenhamn) och nu när vi är hemma i Malmö igen och jag säger till de sömnigtyra flickorna: "Se upp för cyklarna!" För där är han igen, vid Bo Widerbergs plats igen, Mikael Wiehe, på cykel denna gång och i en annan tid var vi i Sevilla och jag minns nästan inget, det var krisen några år innan skilsmässan, vi skulle få några bra år till (men det visste vi inte) och jag kände mej törstande, bitter, sviken men någonstans hoppfull ändå, lyssnade på Mikael Wiehe om och om igen.
Och tidigare under hemresan, på tåget från Kastrup hamnade vi sidan om en man med koncentrerad min och huvudet i en bok: The practice of every day life. Ja.