Duras, min älskade

(under den första delen av åttiotalet gick jag från Tvillingdeckarna till Agatha Christie innan tandläkarungarna kom in i bilden, mina blandbandbrevvänner som delade med sej av musiken, politiken och litteraturen, Rickard, Jesper och Hedda, de var något eller några år äldre, klokare, antar jag, Ulf Lundell, Slas, Jack Kerouac, men det var inte förrän de unga kvinnorna kom in i bilden som jag på allvar lärde mej om det andra, lärde mej för att jag var intresserad av dem, tjejerna, och nyfiken på kunskap, ibland kär i dem, de oftast svartklädda kloka tjejerna som verkade veta någor om en helt annan värld, det större livet, Sartre, Camus, de Beauvoir och: Marguerite Duras!)

En av Marguerite Duras storheter är att jag kan öppna en bok på måfå och bli gripen, förtrollad av vilken mening som helst, känna den rena tyngden, alldeles drabbad. Kristallskarp exakt litteratur som aldrig skulle få för sej att be om ursäkt, som skälver.
Kennet Klemets har översatt Att skriva perfekt (tror jag, min franska är ju inte alls perfekt) och i denna lilla bok blir det stora ännu större. Prova!

(åh! jag vill tacka er Landskronas unga allvarliga helärliga brudar som fick mej att hitta min väg, hitta ett större djup i tavlor och fotografier, hitta andra låtar av andra artister, hitta andra ställen att se på världen från, att ställa sej på en stol istället för att kravla på golvet, jag som hade en gryta kokande men inte visste vad jag skulle stoppa i, hur jag skulle krydda, jag som bara ville rocka röven av högern eller vara nostalgiskt sentimental redan i arton- nittonårsåldern).