Halvkort rapport

Jag har helt tappat tiden. Då, för några veckor sen, hon var här och låg i soffan eller sängen. Jag gjorde chokladmousse av bananer och avokado, kakao och honung. Hon sa att hon var trött och snöt sej. Vi hade sett Tvåornas kör, stack till Malmö Live direkt efter att jag hämtat henne på Centralen, hyrt en cykel. Det var maffigt att höra flera hundra ungar sjunga i de snygga lokalerna. Jag flyttar runt tiden.
Sen stannade hon i några dagar, i soffan eller sängen. Hon orkade en tur till en restaurang i Limhamns småbåtshamn, det var lite kall blåst men solsken. Jag drack alkoholfritt vin, det smakade bra, två glas, hon drack vanligt. Jag äter nästan inte kött längre. Men en Bookmaker toast är en Bookmaker toast. Jag äter mycket linser. Och avokado och banan.
Men jag har tappat tiden. Jag trodde att jag var nästan klar med första versionen av diktsamlingen. Jag badade på lördagen, cyklade med henne till Centralen. Vi sa farväl. Så ser våra liv ut, möten och farväl. Det skapar en viss dynamik. Sen badade jag igen. Sen blev jag också sjuk. Och jag vill varken skylla på henne eller baden. Kanske på Donald Trump, eller IS. Jag funderade när jag cyklade på hur vi lägger tid på att: "kan det hända i Sverige, terrorattacker?" Medan de händer hela tiden. Skolmorden i Trollhättan, mordbränderna på flyktingboenden, det är terror terror hela tiden. Och skulle, Gud förbjude, något islamistiskt terrordåd ske i Sverige, så vet vi vem vi ska tacka, puckorasisterna!
Sen försvann tiden. Jag var helt sänkt. Skulle åka till Stockholm och kajaksäsongen på måndagen. Men låg bara i soffan, orkade gå till sängen ibland. Kom på skakiga ben iväg på torsdagen och stannade i tre nätter, men kajakpremiären frös inne. Men det blir så fina dagar ändå. Bara att se på Wallander kan vara en fröjd.
Jag är fortfarande inte i fas med tiden eller frisk, men bättre. Idag badade jag äntligen igen. Men jag är tröttare än jag brukar och tiden susar och jag minns inte när jag simmade senast. Men men, förr eller senare är jag helt uppe på hästen igen.

låt inte hissen sänka dej

kan jag inte bara få dö

så att jag slipper leva

jag skiter väl i gässens ungar

jag skiter väl i Kalle på Spången

och ändå älskar jag den sången

jag har bott vid en landsväg

jag har snott ett helt liv

i hela mitt liv

jag skiter väl i solen

kan jag inte bara få dö

jag skiter väl i solen

kan jag inte bara få bli snö

som faller och landar mjukt

kan jag inte bara få dö

get it over with

att slippa skada andra

du vet ju, du vet du vet

att slippa vara polis

vi ska alla den vägen vandra

varför pratar vi aldrig om det

att inte vilja leva

att inte vilja dö

och morfar, jag minns ju bara minnena

och farfar, jag minns ju bara brillorna

dina hårda stränga ramar

hur tänkte du de sista dagarna

när du till slut blev alldeles klar

tänkte du på de andra kusinerna

tänkte du på din fru

tänkte du på potatis och sås

tänkte du på åren som åt och åt

tänkte du på mej

jag hade morotsfärgat hår på din begravning

och en gammal svart kavaj

jag fick aldrig lära känna dej

jag var din sons son

jag minns bara konditoriet

farfar, jag saknar dej så

att jag aldrig fick känna dej

jag vet ju att du var full av historier

jag minns bara konditoriet

och att jag körde dej till Systemet

att du aldrig kramade farmor

att du bara skakade hennes hand

då, på sjukhuset

jag skrev en annan dikt, om det ljusaste ljuset

du var aldrig där

jag minns bara minnena av morfar

i ett helt annat ljus

det är kanske orättvist

jag vet inte om du ville dö

eller bara inte leva

jag minns bara minnena av morfar

i vitt linne och bruna byxor, som en gud

och havet som glimrade då

att vi grävde, att så ett frö

kan jag inte bara få dö

kan jag inte få bli ett vackert minne

kan jag inte få slippa göra

det jag inte vill göra

jag vet, du vill inte höra

du vill vara döv framför din teve

jag satte mej bredvid

du kände inte ens min hand

hur kall och ensam den var

hur duvorna var hungriga på balkongen

Jonas betyder duva

duva betyder fred

du fick aldrig bli den du ville vara

du spillde på min pappa

och jag önskar: jag finge dö!

men det är inte sant

det är ett orättvist sätt att leva

jag är orättvis mot dej

jag tänker bara på morfar

vad är det med generationer

ska det behöva brännas så

som gässens ungar

som fucking jävla Edvard Persson

att bara stå, att sluta gå

att så har vi alltid gjort

då vill jag nog hellre dö då

vi lyssnade på Olle Ljungström igår

min dotter och jag

en gång berättade pappa

hur du ramlade i trappan

du var full

min dotter är tretton år

hon har färgat sitt hår

hon är trulig och svår

vi lyssnade på Olle Ljungström igår

jag minns när vi bodde på landet

hon var så liten då

hon hatade mopederna

”pappa! låter så!”

jag ville inte dö då

jag vill inte dö nu

”men det är bra, det ska vara liv

du får tystnad sen

det ska vara tyst så länge då

det är det sista

instängd i en trång kista”

sen började jag gråta

jag tänker på dej, farfar

din socialdemokratiska kostym

på morfar, frisören, hans slickade frisyr

jag tänker på mina flickor

jag ändrar mej så klart

jag vill inte dö
jag vill vara den sista

ensam vid gränsen

vi går ut i det ljusaste ljuset
det är tidig morgon i det ljusaste ljuset
vi går ut i fåglar som sjunger
vi går ut i en symfoni
sen blir allt stenar stenar
det är taggar i livet
det är en Velvet Underground-melodi
du såg mej där nere bland stenarna
jag såg när du skrek i natt
det blir aldrig perfekt
en humla som fumlar vid bänkarna
det är våren som kommer nu
det blir aldrig renare
det blir aldrig perfekt
jag såg en mink krossas mot stenarna
jag såg min dotters skräckslagna blick
vi sover nu
vi är det sovande folket
jag såg henne älska havet sen
jag såg hur hon frös
jag såg glädjen du aldrig fick
jag tänker ofta på staketet
du som alltid ville fram
du som alltid stod bakom
jag vågade aldrig sjunga för dej
jag vet varför du var sträng
det finns en äng
i mina drömmar eller tankar
sen blir allt stenhårda stenar
men det finns en äng
det finns en plats att sjunka i
det är så skönt att sjunka dit
det är i den stunden
stenar, mamma, stenar

vi går ut i det ljusaste ljuset
vi träffas alltid där
vi hittar alltid det ljusa
du vet hur jag vill se henne
du vet hur jag skrattar
jag vet att du fattar
jag vet att du också ser solen
det ljusa i det ljusaste ljusa
jag vet att du badar i mörker
jag badar också där
hon finns, jag är kär
jag försöker lära mej att leva
du är inte som andra tråkiga mammor:
"res, Jonas, åk iväg, jag betalar"
jag reser nu, mamma
jag måste ta mej bort
kommer du ihåg stranden
innan de dyra husen
vet du, att det var mitt fort
vet du Per Albin och det snacket
att det aldrig fastnade på mej
jag minns bara dragspel och solnedgångar
jag minns bara stickor i ögonen
men, alltid, det ljusaste ljuset
du, i morgonrocken, i det där huset
du, som ljuset, alltid ljuset

sen blir allt stenar stenar
och Lou Reed är död
jag rostar ett gammalt bröd
till min dotter, hon vill ha korv
jag vet inte om du ser mej
som en skugga vid ett gammalt torg
av stenar och stenar och stenar
jag måste cykla till simhallen
jag måste vara ett gott exempel
jag måste ingenting
det är stenar i magen, mamma
det är att inte räcka till
det är allt jag borde göra, men inte vill
det är bara stenar
som fryser i det ljusaste ljuset
de kan se mjuka ut
när vågorna smeker in
minns du stunderna i bilen
när vi åkte upp till Halland
hur du hjälpte mej då
köpte fiskbullar och potatis
sen cyklade jag ensam
på din döde pappas rostiga cykel
solen bländar mej nu
du var min mamma, alltid min mamma
jag försöker vara pappa
det går sådär
det är stenar i min mage
det är otillräcklighet
du vet
hur ljuset gör allting svart
du är kanske den enda som vet

att bada in public

Det är inget fel på det livet. Men det är lite konstigt. Jag jobbar i timmar timmar dagar på en dikt, lägger ut gratis på bloggen. Det snabba samhället. Igår var det passkontroll. Jag känner ett sådant obehag. Jag känner en sådan avsky. Jag lyssnar på "golfspelarna" som kommer hem från Spanien. "Det här är inte klokt!" Men det var ju ni som ville ha det! Titta på ditt röstkort! Det var ju ni som ville bli av med packet! Är det något fel på det livet? Att alla är så glada: "Nu finns det ju nästan inga flyktingar!" Är det så? Nä, de forslas fram och tillbaka över de sydligare gränserna, eller innanför staket, eller drunknande, alltid svältande, alltid rädda vanliga människor som försöker hålla för barnens öron när det viner av bomber och hårdare ord än du någonsin hört på allvar, eller beskjutna med gummikulor. Det måste vara något fel med det blinda livet. Sen kommer en tidig sommardag. Och jag som älskar att bada, som också älskar att fly. Postar en bild på fb när jag tar mitt premiärdopp, och blir äntligen älskad. Allt det andra är bara fernissa.

Olle

Så ledsamt att höra, Olle Ljungström är död. Men Olle Ljungström, men Reperbahn, men alla fantastiska sånger från den fantastiska rösten, det luddigt knivskarpa sköra. Vi behöver fria själar. Vi behöver dem som går sin egen väg. Och jag kan aldrig sluta undra, varför de som verkligen vill se fritt, har så svårt att få passa in, hur de stöts ut. "Folkkär", säger Aftonbladet, in my ass, Olle Ljungström var aldrig folkkär. Han kanske inte ville släppas in, men han släpptes aldrig in. Man kan bli så trött på den här världen, på det här landet, Sverige, där allting som spretar eller kräver tankemod ska sållas bort och bespottas. Jag var med på en skiva en gång, läste en dikt till gitarrkomp, någon sa att det var bra, att jag borde göra mer, att det var som Olle Ljungström. Det gjorde mej väldigt glad. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna göra det lika bra. Det finns vissa som bara är självklara som sej själva. Det var Olle Ljungström.

Tandläkarunge

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen i Skåne
Landskrona vid havet, staden i vinden
som blåser och blåser
och stolt sjunger undergångens sånger
att se vinsterna i det lilla
att ständigt stolt förlora
jag har varit i många länder
nu bor jag i Malmö
jag brukar cykla bort till Hyllie
bada i bassängen där
relaxavdelningen med alla utlänningarna
sen stationen, blåsten över ängarna
här rusar tågen
och vinden blåser så
och jag träffar en kvinna utan tänder
ger henne en tia
hon bugar och gråter då
"jag har flytt genom hundra städer
burit döda barn upp på stränder
jag såg min egen syster dö
hon slutade få luft"
på knagglig svenska och engelska
och jag (nysimmad, nybastad, nymjukt härlig i mineralvarma vattnet):
"ja, tufft
och nu är du här i Malmö"
och jag vet ingenting
jag rafsar i mina fickor
men har inga mer pengar
men jag lever inte på luft
jag suger i mej vårvinden
som sveper över havet och ängar
och poliserna bordar tågen
du vet, den filmen
när slaktaren plockar fram sågen
och börjar skära
du vet, hur skriken låter
när någon du älskar dör
att känna smärtan så nära

jag är uppvuxen med berättelser
vid det sena matbordet på kvällen
om patienter
skickligt berättade av tandläkaren, min pappa
han var så levande då
inte om deras tänder
men om deras släktingar, alla ställen
där han hade träffat deras syster
kvällarna på femtiotalet på torget
du! den stämningen! så yster
och nu: att inte längre arbeta, sorgen
en känsla i huset av: dyster

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen med oro och ångest
och alla dessa sånger
min enkelt komplicerade pappa
jag har aldrig kunnat fatta
i det ganska stora huset vid havet
äventyren och friheten
jag har aldrig kunnat fatta
med resor till andra länder
att det är så hemskt att beskattas
(och nu kommer den till mej, skammen, skulden, att det var oron över barnen, jag och mina syskon, att vi skulle ha det bra, att det var oron att inte komma från där sparvarna flög in i munnen, att det handlade om att aldrig ha fått vara så ekonomiskt trygg som jag ändå har fått vara, och all min fattigdom nu)

jag är i Hyllie igen
jag träffar en kvinna utan händer
hon har en stump och en klo
hon har kanske fyra tänder
eller fem
hon har ingenstans att bo
jag har en flickvän, två barn och ett hem
jag har fortfarande syskon och föräldrar
vi står på bron över flyktens tågspår
vi ser en råtta springa förbi
vi hör blåstens sus över ängen
hon vill kyssa mej på kinden
hon får fast jag inte vill
jag vill inte komma för nära
det är tankarna i natt i sängen
det är vinden, det är vinden
det är döden som kommer när dagarna går
det är människorna när köpcentrat stänger
det är döden som kommer
när vi inte hjälper till

jag är uppvuxen bland tänder
jag har varit i Afrika
jag har sett hundar bli överkörda och dö
jag har sett en ung man bli överkörd och dö
då skämtade jag om att sno hans cigaretter
jag visste inte vad jag skulle göra
det var när solen just började stiga
det var innan vinden började blåsa
det var en av min pappas patienter
jag är uppvuxen bland tänder
min pappa var tandläkare
det är inget särskilt med det
mer än att det kanske var hans liv
han och hans rädsla
jag och min rädsla
för att inte längre räcka till
för att inte längre finnas till

du räddade mej då

där gick vi över broarna

den gråa tunga betongen

där flimrade det i floderna

hur dina ögon glittrade

floderna, alltid floderna

hur vattnet skrek och vred sej, skimrade

så längesen, när tågen ångade

när vi reste runt i Europa

minns du blombuketten i Paris

minns du floden i Bristol, en snurrande frusen gris

vilken fart ett flytande kan ha

men att drunkna i ett hav

men att kedjas av krav

nu står jag under broarna

nu finns det lite kvar

minns du de polska vandringsskorna

så många cirklar jag gick i dem

det är så längesen

det är tiderna som var

nu finns nästan inget kvar

minns du ölen i PET-flaskor på festivalen

hur du svimmade i värmen

hur jag frös i en sekund

men reste mej och flög med dej

minns du floderna, floderna

minns du flödet

en onsdag i Köpenhamn

när jag var så rädd för döden

hur jag släpade in dej på baren

jazz, en halvtrappa ner

hur du aldrig var vackrare än då

blek och medvetslös

att jag aldrig blev starkare än så

nu har jag sovit under broarna

nu är jag en av förlorarna

det är vackra morgnar här

men infruset kalla

hur solen skimrar i floden

hur jag vandrar igen på gatorna

men med helt andra ögon

men jag har min lägenhet kvar

jag har rika föräldrar

jag har en helt annan trygghet

det finns råttor under broarna

de är vinnare bland alla förlorarna

det finns duvor som inte är vita

det finns skelett

det finns människor som kommer hit för att skjuta

alltså, att njuta

de gnager av mej benen, jag är bara fett

du vet att det kanske är en mardröm

men den ligger så oerhört nära

du pratar om semester och barnen

kära, jag hoppas att de får bli kära

det blåser snålt i april under broarna

jag minns våra böcker, sida vid sida

att det var våra

att vi inte skrev våra namn

jag minns sista gången i Köpenhamn

wienerbröden med choklad i

hur vi var livet, hur vi var vi

det är salt i tårarna nu

det är längesen nu

det var när tågen ångade

det var de andra sångerna

de som sjöng är döda nu

Prince och David Bowie

det var jag och det var du
och floderna, alltid floderna

Prince - i all hast

Jag kan inte fatta det. Jag är i den åldern nu. Mina barndom dör, och min ungdom. De som formade mej går på plankan och havet ylar och ryter. Jag är så gammal nu att det som var kul minnen, är död. Det var en fest när jag var fjorton och yngst som vanligt. Liten och osäker. Det var i ett hus i östra Landskrona. Jag var inte rädd för alla farliga pojkar och coola tjejer. Men liten och ensam i vimlet, en halvfull läskflaska med snodd sprit. Det var då jag hörde honom på riktigt för första gången, ramlade platt utan luft i en egen bubbla: "are we gonna let the elevator bring us down, oh no, let´s go ..." (Det finns hundra andra historier, skivornas skiva: Sign o´ the times, som faktiskt fanns på Spotify ett slag, som Windy köpte, hur jag lånade ut Around the world in a day till Sune, aldrig fick tillbaka, hur lack jag varit alla gånger jag velat hitta honom på Spotify eller Youtube, den stora saknaden där, den stora respekten åt en som aldrig slutade kämpa för det han trodde på, hur löjligt det än kunde tyckas för en utomstående som bara ville se och höra, entertainern. Och When doves cry, hur kan man göra sketen pop så bra, bättre än något annat, och balladernas ballad, Purple Rain. Jag trodde att jag lärt mej sorg och förlust, jag trodde att jag var förberedd på den hårdare geggigare gyttjan och dess spår, men det är nu det börjar, tydligen, som Agatha Christie sa. Tack ska du ha, Prince, det gjorde du bra.)

Inledning

Nu närmar det sej. Har hittat en historia bland dikterna, som spretar, men en historia. Alltså skillnaden mellan strödikter och en samling. Det blir alltså en samling, en bok (med humor och smärta och rim och utan rim, en inre resa, och hela tiden en yttre verklighet, en större, som knackar på, bankar desperat på dörren). Den börjar för tillfället såhär:

proffsdikt

tiger tiger var är du / halkar du i brunnen nu / smärtan trängs in i din hud / fryser du i kylan nu / solen skuggar sur och gul / gråa dagar fram till jul / ingenting som river nu / du är trött och trist och ful / hör du gamarna som skriker / känner du att någon sviker / där är splittret där är liken / staden är av aska nu / allt du visste är en myt / tiger tiger tiger du

Ständigt detta Trellehåla!

Nä, det vill sej visst aldrig mot Trelleborg. Många bittra minnen när Landskrona BoIS förlorat snålt. Och nu är även Hyllies flickor -07 drabbade av förbannelsen. Det var värsta Tjongavallenvinden på Hyllies konstgräs, slätten ven. Men glada miner som vanligt hos Hyllieflickorna: "Vi är svarta vi är gröna vi gör målen som är sköna!" Eller som göteborgaren Fredrik så riktigt påpekade: "Det är ju göteborgsderby, IFK mot Makrillarna." För så såg tröjorna ut. Men alltså förnedringen fortsätter (även om det slank in ett tröstmål på slutet) i mitt liv, och trellehålaföräldrarna var minst sagt intensiva. Vi är lite mer laid back i Hyllie. Trelleborg! vad har jag gjort dej (jag har ju knappt trampat på dina gator, är det därför?)! Varför för du över detta på min dotter? Men, so what, hon bryr sej ändå inte om huruvida hon vinner eller förlorar. Så, Trelleborg, spotta på, ni når oss aldrig i motvinden.

Dilemmat

Det finns dagar då jag känner ett motstånd att simma (men jag simmar i snitt 3,5 dagar i veckan, Kockum, Mörbybadet, mer sällan Forsgrenska, och Hylie där jag alltid betalar 30 spänn extra för att vara i relaxavdelningen, då tar hela sessionen upp mot två timmar) för att jag inte kan slappna av, jag har tider att passa, ord att skriva, mat att laga, fotbollsträning att lämna och hämta. Dagar som idag när det inte blåser särskilt, en blandning av sol och moln, vår, cyklar jag gärna omkring i Malmös områden som är en konstig mix av villaområden omgivna av höghusområden, målade husväggar. Jag cyklar på känn, ibland kommer jag till ställen där jag varit förut: jaha, så det var här? Jag lyssnar på musik, tittar på saker: jaha, så de har en båt på släp bakom den ganska stora husbilen ... jaså, där finns ingen tunnel under stora vägen, bara plank som är skitigt genomskinliga. Till slut kommer jag alltid till Norra Grängesbergsgatan som är Sverige för femtio år sedan fast med den malmöitiska invandrade befolkningens inverkan. Baklava, bageriet, bilfirmor, grossister, svartklubbar som inte syns på dagen, ett myller, Bosniska gatuköket. Det händer att jag cyklar fram och tillbaka bland oljan det lugna myllret, fram och tillbaka, Albert och Herbert. Dessa cykelturer ger mej liv. Ger mej perspektiv. Ställer frågor utan tydliga svar. En gubbe i Söderkulla som säger till kidsen att slänga sina läsk i papperskorgen, invandrarkids, som lyder. Där är glasburkar med ljus i, blommor, några har vissnat, där dog någon. Sånt händer också. Ofta hamnar jag i Folkets park (det är förändringar i mitt simliv och i mitt bänksittarliv, jag har mina ställen sen över tjugo år, men hittar nya, jag är kräsen, det handlar om vind och lä och sol och utsikter, det handlar om det hemliga, att kunna finna arbete och kontemplation, att färdas i huvudet, tänka, skriva). Det är en byggarbetsplats nu men jag har hittat ett ställe bakom Moriskan som kanske är halvhemligt, det är tredje dagen idag. Jag har suttit för mej själv tidigare, några byggjobbare, nån barnvagn, men i fred, skrev den där dikten i måndags. Så kommer han i halvslitna kläder men inte särskilt skitig, till den långa bänken där jag sitter. "Tjena, är det okej om jag röker", säger han och har en fet joint i handen. "Ja, det är okej med mej." "Jo, men man måste fråga, du vet, USA, där blir folk galna om man röker." Han ramlade igår och fick en spricka i benet. Akuten. Ville ha smärtstillande. "Så sa de, köp, Alvedon, fan Alvedon hjälper ju inte mot nåt, USA ..." Han pluggade i USA, fick marijuana på recept. "... de kommer snabbare än en pizza om man ringer, de har weed mot allt, om du har skilt dej, är fet, har ont, allt! såna mördarväskor som man ser på film, du vet med olika sorters knivar, eller ljuddämpare till pistoler, du vet ... men om man röker en vanlig cigg, då jävlar ... USA ..." "Ja, det är konstigt ..." "Nä, det är inte konstigt." "Jag menar att det ska vara så fritt, frihetens land, sen är vissa saker totalförbjudna." "Jo, det är klart", säger han och röker och tappar väl lite fokus, berättar att det var kallt i morse, att han jobbar som IT-tekniker, "... nä, men jag gör IT-teknikerns jobb, man måste börja tidigt, för problemen måste vara lösta när kontoren öppnar, det är fan bra med provanställningar i Sverige, det är sex månader, man får inte kicken, du vet, det är helt annorlunda i USA ..." Sedcn pratar han ännu mer, inte hetsigt, lugnt och fint. Men jag måste gå, mat att laga, fotbollsträningar. "Ta det coolt", säger jag. "Ja, du också." "Vi ses." Och jag går mot cykeln, och där kommer en gubbe, halvpackad. "Jag känner igen dej, jag känner igen dej, jag minns inte vad du heter, men jag känner igen dej!" Han bär gummistövlar och pösiga byxor, det ser ut som knickers. "Jag tror inte att jag känner igen dej. "Ah jo, det dyker upp senare, alltid, när man kommer hem tänds lampan", säger han och går mot snubben med den feta jointen. Det här är grejen: Jag behöver deras stories. Men jag behöver ensamheten för att kunna skriva dem.

vi är unga konstnärer som försöker mätta magarna, fylla dem med öl, säljer handgjorda smycken (90-tal)

kan vi inte ta dina läppar

till Jonstorps marknad

och visa alla

att hallå

vi skojar inte

vi leker bara att vi kan allt

som ni aldrig ska kunna

köpa i det ståndet

där det flyger oljiga dansbandspoeter

i varje litet hörn

av alla

glödande småbränder

som försöker skrika

ett tyst död

alla som säger

hallå! hallå!

jag vill bara titta lite

och kanske låna en cigarett

och en klunk öl

och kanske spricker bubblorna
(och vi blir bortkörda, senare den sommaren, Västervik med en särskild solnedgång, utan tillstånd, och det är dimmiga skuggor  i landsvägsnatten och: håll i mej! just nu! när vi nästan krockar med en älghona med kalv i dimmiga höga Småland … vi ska aldrig få barn tillsammans, bortkörda, och den lilla gamla blåa bilen rullar som vattenplaning, och vi somnar i en soffa i Landskrona sen, håller om varandra bland hemliga fimpar, när sommarsolen redan stiger, och vi älskar varandra, på det viset för sista gången)

och kanske ska vi stå på en bro

över floden i försvunna Europa

och se en frusen gris flyta snabbt i drömmen

kanske ska det ha gått tjugo år

andra lik som drunknar och försvinner i strömmen

och jag ska ropa:

din hjärna är fortfarande guld

och jag ska aldrig sluta tro

och kanske ska vi leva ändå 

utan att känna skuld

Golf, kul spel, tråkiga typer

jag levde för golf en gång
är ingen gårdagsromantiker
ville ha brunbeiga gummistövlar med spikar
ensam på kvällen och morgnar med sovmorgon i skolan
jag ville inte bli proffs
golfbanan som vår fritidsgård
buskarna, fukten och kylan
kortspel om pengar jag inte hade
att få dricka ölen
att slippa spela i lag
de några år äldre genierna
profilerna i rutiga byxor
jag levde för golf en gång
Arnold Palmer och Lee Trevino
och det är sent i kvällen nu
US Masters på min teve
muskulösa robotar
så tråkigt de verkar ha det
min onda rygg
jag försöker förklara för dej
golf är grejen nummer ett
US Masters på min teve
upptränade adonisar
är det golfen?
jag vill aldrig mer se
jag trodde att det var sporten
för oss som inte vill bli vinnare
allt som försvinner, eh!

Handboll!

Jag minns 1984 när jag praoade på Weibulls i LA. Hur jag smög in i ett ledigt kontorsrum och lyssnade på längdåkning, OS i Sarajevo. Och tennis, Björn Borg, hur jag var kär och skulle på party men Björn och McEnroe höll ju bara på så jag fick bli timmar försenad, missade de bästa tryckarna (och jag med min tennis-trainer, gummilinan och bollen fram och tillbaka när inte bilarna körde, det var inte för att bli proffs, det var för att det var så kul att spela matcher i huvudet, ensam i ett vimmel av allt som pågick, lugnet). Men handboll är ändå den bästa tevesporten. Fan! Respekt till alla handbollsspelare. Inget mesande där, inga överspel (jo överdrivet tufft spel, men inget gnällande) och så ofta infernaliskt spännande.

 

Blåsa förbi eller stanna i Katrineholm

Passerar Katrineholm i 200 knyck och aprilväder och sol och, nä! nu börjar det regna igen medan jag ser den blåa himlen. En annan gång stannade tåget och jag steg av i statsministerns (GöranPersson då) uppväxtstad. Det var en anan tid, i alla fall för mej, och på något sätt kom jag till en folkhögskola där jag skulle håla föredrag morgonen efter. Jag hade druckit några folköl och pratade med en av eleverna: "Var är Kristian? "Han kunde inte komma med, han har fått förhinder." "Jaha .. så ... det är bara du ...", sa han och det var i början av -99, mittemellan mina två första korta romaner. Kristian Lundberg hade gett ut flera fina diktsamlingar, och eleven (som var någon sorts arrangör, som fick mej på köpet när han bokade Kristian) var ju besviken och berättade att han skrivit en uppsats om negationerna i Kristians poesi. Och vi drack vin på kvällen (det var en annan tid) i någon korridor och han pumpade mej på fakta, och kanske skvaller. Han ville veta allt om människan Kristian Lundberg. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade varit ett fan. Sen läste vi tillsammans en gång på Burlöv Center. Sen träffades vi på en fest hos en gemensam bekant och på det viset fick jag ett sexmånaders kulturjobb på samma ställe som han (ovanför Victoriateatern i Malmö, det var där idéen om att man kunde boka oss tillsammans uppstod, eller att jag frågade Kristian för att jag behövde ett namn som någon kände till). Jag känner inte Kristian Lundberg. Vi hälsar när vi träffas, småpratar lite (det var längesen nu), men jag beundrar hans skrivande, vissa specifika delar i vissa specifika böcker av honom har varit helt avgörande i vissa specifika delar av processen i skrivandet av vissa specifika av mina romaner. Alltså, utanför Katrineholm 1999, jag var bakfull och höll ett halvbra (eller halvdåligt) föredrag, hamnade i Katrineholm för tidigt, löste ut Kristians oanvända biljett för några hundra, drack några folköl och åkte hem till Malmö och nu är det andra tider, men hem till Malmö igen.

Två flickor och en pappa som sprutar staket

Jag skriver en dikt om två flickor jag stötte på under mina cykelturer i söndags, en äldre och en yngre, en grät och en var glad. En pappa tvättade sitt staket på Vikingagatan med en högtrycksspruta. Han tvättade ett staket. Det hördes andra maskiner också. Det är väl vår det också. Jag satte mej på en bänk och skissade på en dikt om flickan (som kanske var sexton) som grät på gatan vid de dyra husen kring Vikingagatan. Jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. "Nä, det var vänligt av dej, nej." "Är du säker?" "Ja, det var vänligt av dej." Så grät hon vidare och jag tänkte på mina döttrar, om att nå men inte alltid kunna nå, om att backa ibland. Det är många dikter nu. Egentligen för att jag vill skriva klart romanen, men den trilskas, då är det så skönt att skriva dikt, det flyter snabbare med ständiga associationer och att många träffar mej när jag läser dem. Men jag ger inte upp romanen. Men jag blir nog klar med en diktsamling snabbare. Romanerna är mitt författarskap, de måste få ta tid. Det är ju så många sidor som ska sitta ihop. Dikter är också allvar men på något sätt enklare (även om jag slänger en del skit). Vi får se. Men det skulle kännas knäppt och slött att inte ge ut en bok i år, och då blir det nog en diktsamling.

Leonard Cohen

Det är kanske längesen jag pratade om Leonard Cohen (allt detta tjat om Lou Reed) och jag vet inte ens om jag pratat om Nina Simone, men hon gjorde en cover på Suzanne i slutet av 60-talet. Jag högaktar Nina Simone, men Suzanne är för mej så mycket Leonard, det är så mycket det tidiga 90-talet, mina sista år i Landskrona, mina första år som verkligen vilja bli författare, och den där kvällen (eller natten och morgonen) i våren som nu, för mer än tjugo år sen, när jag skrev klar min första roman med fönstret öppet i ett sällsamt rus, och Cohen på repeat. Som en ny värld med orden, lättförståeligt och ändå svårt. Ja, om Lou Reed och Velvet lärt mej attityden och inställningen, att alltid gå sin egen hårda väg och aldrig vika (och skönhet), har Leonard lärt mej en helt annan skönhet, och ödmjukhet, och nyfikenhet, det mjuka som måste finnas i de hårda (och för all del, det stenhårda i det mjuka, det finns sannerligen).

till min svensklärare på gymnasiet

de fuktiga röda stugorna i drömmen
och de fuktiga barrträden
hur kylan tränger sej fuktigt in överallt, uppåt
och in i märgen
och de fuktiga barrträden
som suger och suger
de halta kråkfåglarna som tappat färgen
som suger och suger
fukten, som kyler mej stel in i märgen

kommer du ihåg, Kerstin Bosemark, att du sa att jag duger
men ändå inte duger
du var aldrig min spegel
i det fuktiga skolhuset utslängt på slätten
för jag skulle följa dina regler
när jag bara ... livet ... jag suger
i mej allt, jag vill leva
jag vill undvika mörkret
jag provar alla sätten
alkohol och droger, sömlösa nätter
hur getterna trivdes
i Karlslund i Landskrona
hur den gamla dansbanan rivdes
hur skorstenarna sprängdes av röken
där farfar krökade och trivdes
hur han snubblade på farmor
och du, en så levande skolfröken
fyllan då: "det är därför jag finns till
det är allt jag kan och vill"

men de fuktiga röda stugorna
hur barrträden kväver mej
när jag far genom norra Skåne och haltar in i Småland
men, Kerstin, hur du tog min hand
och ledde mej vidare in i litteraturen
du var ett rött skynke
förbi dej, till mitt eget land
jag var den brunstige kalven, inte tjuren

du, Kerstin, har jag berättat om Lou Reed
har jag berättat om resan till Schweiz
det var under de där gymnasieåren
all ångest, döden, det sprutande såret
det var Hedda och rockband från Australien
det var amerikanen på diskot, weed!
och en hypnotisör som stack nålar genom kuken
det var konstiga drömmar i natten
men ändå, nånstans: jag duger
Jack Kerouac, Duras och Lou Reed
har jag berättat om Lou Reed
är du inne på Youtube ibland
Velvet Underground var hans band
han har lärt mej mycket om humor i allvaret
om det självklara i skapandet
rakt in i din egen värld
jag håller hans vänliga hand
du gör det du måste göra
du förstör det du måste förstöra
för att skapa nåt annat
du är värd det du vet du är värd

men de mörka stugorna, Kerstin, stugor som suger
allt det mörka
det var åren när jag aldrig kunde somna
det var döden överallt
det var djupt
det var: jag står vid ett stup
igen och igen och igen
och inte att falla och landa
att bara vara kvar i smärtan
att aldrig komma hem
att inte vilja komma hem
det är så längesen
men jag kan känna smärtan
ouh! desperat tomhet
känslomässig dövhet
Kerstin! kommer du ihåg bibliotekarien, Margareta
jag träffade henne förra året
på stigen över bron
det var du och hon

du, sen gifte jag mej med en svensklärare
först kall, sen kärare och kärare
hennes familj hade en röd stuga och granar
grusvägar och stängda affärer
hon sa att jag var bra
och jag berättade om svanar
hur de alltid höll ihop
hon trodde att jag sa: gravar

jag längtade så efter dej
efter våra bråk
du sa att jag fick använda mitt språk
senare (när jag blev författare)
"men här i skolan lär vi oss punkt och komma"
det var nätterna när jag aldrig kunde somna
jag skrek dikter: renare renare!
tankarna som skenade
vet du hur det är att gå sönder
Kerstin, vet du hur det är att gå sönder
att inte kunna blunda
jag står vid ett stup
igen och igen, jag andas djupt
Kerstin, kommer du ihåg att du gav litteraturen liv
minns du att du gav mej liv
fattar du att det du gav
gjorde att jag blev jag

Jim Carroll

Det var längesen jag ens tänkte på Jim Carroll. Konstigt. Han verkade vara en fängslande kille. Det var väl när jag läste The Basketball Diaries (med den fåniga titeln På driven i New York på svenska) i samband med att filmen (som var ganska bra, har jag för mej) kom någon gång på 90-talet. Men när jag pausar från skrivandet hamnar jag på Youtubes virvlande vägar, hos Jim Carroll igen. Han verkade vara en känslig kille. Dog så klart för tidigt. Det finns rätt mycket bra med honom ute i det där internet.  Och jag ska läsa honom igen.

helt naken vid din grind igen

helt naken vid din grind igen
och du ser sjön som bara sjuder
hör du mej när jag ljuger
du vet, stranden låg så stilla igår
tårar på din kind igen
som när vågorna smeker in
ser du havet när allt duger
som en liten skopa glass
som ett glas alkoholfritt vin
som när Harry mötte Sally
hur jag satt på vassa nålar
du vet, stranden låg så stilla igår
hör du mej när jag ljuger
eller kommer jag undan
du vet, världen som försvinner när jag blundar
du vet, allt blir längre ifrån
hör du bilarna på vägen
ser du deras kalla lyktor
hör du havets lugna dån
du vet, jag vill alltid härifrån
helt naken vid din grind igen
jag vill så gärna komma in igen
jag vill stråla som din sol
jag vill vara den som lever
jag kan gå på vattnet när du fryser
jag kan vara solen som kanske lyser
så kall och naken vid din grind igen
snälla! låt mej komma in igen

En sång en gång för längesen

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej

jag skulle flyta i luften

men jag är under dej

kluven

jag är strulet, det som krånglar i plåten i motorhuven

och det är solsken någon annanstans

det är alltid i andra länder

älskling, det är bråten

allt som tynger mej

tynger dej

det är jag som krossar dina persienner

det är jag som skrämmer bort dina vänner

men jag vill sjunga en hyllningssång

men jag ville lära mej crawla en gång

jag längtade så efter kloret

men jag kunde inte andas

jag kunde bara se döden

genom en flimrande hinna

var i såret, älskling, alltid var i såret

det är därför jag fortsätter simma

jag säger: inte för att vinna

men jag kanske ljuger

för att inte försvinna

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej

jag skulle spränga luften för dej

jag skulle sluta äta kött

jag skulle gå på slaka linan över hela världen

jag skulle måla allting rött

mitt sprutande blod

all over the place

den rangliga färden

another time, another place

another girl, another planet

jag sökte något, och jag fann det

jag skulle byta ut mitt kött

mot mjuka diamanter

avsågade flytande kanter

ett skepp, ett hav, bortglömda sextanter

jag skulle sjunga för dej hela natten

men jag gräver bara hål

eller tunnlar

eller! femtio gånger femtio centimeter

som en svart rutschbana neråt

helt instängt bara instängt mörker

känner du paniken!

krockar du mot liken!

hör du skriken!

det är där jag lever nu

i ett liv alldeles utan du

Så rädda stänger vi samhället

Pojken är tretton, kanske fjorton. Han sitter på min plats när jag kliver på tåget (hem till Malmö igen igen, jag tycker fortfarande om att växla städer) som kränger. Han reser ensam. Det är en disig låg sol som smygskär in genom fönstret. Första klass (som var billigare än andra denna äggfria påsk) och pojken är möjligen fjorton, men inte världsvan, men inte heller bortkommen. Och jag är George Costanza och har bokat fönsterplats, jag vill alltid sitta vid fönstret, båtar, bilar, krogar, simhallar och cyklar. Han är nog bara tretton och pratar lätt göingedialekt. "Det är okej", säger han och flyttar runt sin packning och chipspåsar, "det är ju din plats", säger han och han har ett vuxet sätt, ett säkert sätt, ett osäkert sätt, ett flimmer. "Ja ..", säger jag, "men jag ska ..." "Jag blir bara åksjuk ibland." "Ska du till Hässleholm?" "Ja ...", och det är en grå barrskog i soldiset som blir molnigare nu, "hur visste du det?" "Jag hörde det på dialekten ..." "Jag bor i Åhus, vi pratar inte så brett där ..." "Nähä." (Nähä?) Och det är nu allt blir dubbelt och svårt. Det är nu jag ser blickar som kanske inte finns. Jag vill vara en trevlig man. Jag är en trevlig man. Jag är en sån som suger i mej historier. Jag är en sån som vill att alla ska ha det bra. Och vi är inte ens nära Linköping där man kan ta tåget österut in i Småland som jag vet så förbluffande lite om. Jag är nyfiken på pojken som alltså verkar ganska säker men osäker ändå (och jag tänker på Elsa som är tretton och hon åker tåg ensam ibland, och kanske ska hon åka till Linköping i sommar med sin lillasyster, byta till vidare mot Vimmerby, jag vill att äldre människor ska hjälpa dem då, få dem att känna sej trygga) och han tömmer sin andra lilla chipspåse och dricker en Festis och jag: "Nu har du snart ätit upp hela matsäcken." "Jag har mer chips, vill du ha ..." "Nä, tack, nä, jag ska ... brukar du åka ensam ... jag ska ..." "Jag har varit hos min morbror", säger han och det bränns hela tiden och jag undrar var jag bor, jag undrar var denna manliga skam kommer ifrån. "Jaha (brukar du vara där ofta? varför det? hur ser ditt liv ut? du har en konstig ryckning i vänsterarmen, en blick som kanske flackar ...), ja ja ... jag ska ... (och jag tänker på männen som jobbar på dagis, de blickarna, de två supertrevliga på Annas utedagis, på rädda föräldrar, på de unga männen i Gävle som mitt i natten tog en annan buss för att följa en vilsen flicka hem säkert, hur rädd ska man vara där? på de vänliga mörka männen med svart skägg i Sundsvall som så klart kunde vara våldsbenägna sexgalningar med terroristiska motiv, men som inte var det, som blev nersparkade ändå, en fortfarande försatt i medicinsk koma, och jag tänker på Anna, åtta, hur ett negativt läte från mej måste efterföljas av minst tio positiva, för så känns världen, det dåliga mycket tyngre)", säger jag och Snälltåget kränger och hälften av toaletterna är avstängda och jag frågar inte ens om ditt namn, pojke, "... jag ska träffa en kompis i restaurangvagnen", ljuger jag, "du kan ta min plats också, så kan du titta ut, eller ligga ner och vila ... (trädtopparna, pojke! jag vet att det är dassiga barrträd, men trädtopparna, dröm om dem!)" "Åh! tack! Ja, jag är nog trött ..." "Jag också", säger jag och går (så jävla trött) medan allting bara kränger vidare.

Det är en annan resa

Det är en annan resa till Södertälje med buss. Jag får se Gullmarsplan och Midsommarkransen (som ju Kjell Johansson skrivit en underhållande bok om) och Södertälje ... (från bron på tåget, den höga bron, den höga vyn, hur strömmarna far hårt iväg) och Södertälje ... vi har ju aldrig riktigt träffats och nu är det banarbete och bussen är tidig och jag slinker in på en rockpub alldeles vid stationen Södertälje hamn (dunket, jag vill höra hamndunket, jag vill känna pulsen!) och det är George Jones. Bilder på Billy Idol, Bon Jovi. Några män i skinnvästar och tatueringar. Nirvana och Tina Turner två gånger två meter i svartvitt. En alkoholfri öl innan tåget går, trevlig personal.

en annan sorts svett

... han sken blankt och matt och starkt av ångest och trötthet, på tåget hem från Stockholm, men för honom bara vidare bort, i en ångestcirkel, hur han liksom tappade huvudet gång på gång, kunde knappt vara vaken, i restaurangvagnen, han undrade med händer och blickar och tafflig engelska om han fick låna Aftonbladets sportdel, jag sträckte den till honom, sen huvuddelen, han bläddrade och försökte verka intresserad, men det var tydligt att han förstod ingenting ... och tåget och tiden krängde, och jag blev irriterad en kort stund: ska du inte lämna tillbaka tidningen? det är ju vanligt hyfs! en kort stund, hans huvud nickade till igen, hans händer som inte kunde vara stilla ... vi fick ögonkontakt, jag bjöd honom till mitt bord med handen och armen, och han satte sej hos mej ... han luktade svett som torkat och blivit gammal, blandad med ny fuktig svett, luktade rädsla, oro och sorg ... ett år på flykt, från Iran där han var förföljd tevejournalist, en lång rundresa och nu senast från Finland för att åka genom Sverige och Danmark till målet Tyskland, Sverige är inte landet alla längtar till, det är landet man passerar på väg till någon sorts uthärdlighet, han bläddrade fram en bild på sonen i sexårsåldern i sin mobil, "one year sen jag träffade honom senast, jag saknar honom, in Germany ...", sa han, och han hade ingen väska, bara en ganska tunn jacka, "jag blev bestulen i Stockholm", sa han och jag frågade igen om jag fick bjuda på något, det fick jag inte, men han bad en yngre man fotografera oss tillsammans, vi bytte telefonnummer och mejladresser och jag sa att han kunde ringa om han fastnade i Malmö, det gjorde han inte, jag hoppas att han finner ro i Tyskland, att han får möta sin son och fru igen.

avslutar som en vinnare i Dalarna? (del tre)

... cappuccino i pulver, allt socker, en vacker morgon ... snön och solen ... de knastrande skorna, stövlarna, när jag gick ner till Grönklitt city, de röda husen med reception, skiduthyrning och krogen, och hundarna som ylade ... veligheten, men jag tog en nummerlapp och det var 80 nummers kö (skolbarn, skidmänniskorna, flyktingarna som halkade i snön) och jag ringde henne och uppför backen igen och hämtade henne och flickan hade varit på skidskola och tittade på Barnkanalen, så hyrde vi skidor och pjäxor och stavar medan hundarna ylade och när det blev eftermiddag var vi ute i spåret, den gula rundan, och vet du hur svårt det är att åka längdskidor? Balansen, rytmen som hela tiden ändras, andningen och vi stannar och jag tar av mej vantarna och torkar snoret, vet du hur svårt det är att åka nerför? och jag åker bakom henne och jag tycker att hon rör sej så mjukt och följsamt, jag utan flow (och vet du varför jag älskar att simma, varför jag älskar att cykla i platta Malmö, att det flyter mjukt, att det är samma, jag vill inte ha backar, jag vill ha lugn i mina tankar) men en sådan glädje, och denna friskhet, vintersport är härligt! sju eller åtta kilometer, det räcker, Vasaloppet? aldrig i livet, och på after ski, föräldrarna i barnfamiljerna går bananas till Gyllene Tider, YMCA och annat av en ganska dålig trubadur som har förinspelat komp ibland, men det är en glädje, och jag sitter i bastun sen, efter att vi ätit min linsgryta, och jag är hemma här (och flyktingarna är på Stora hotellet och hundarna som ylade har tystnat, men imorgon ska de ut i spåret igen och dra lata människor i spann). 

Det finns stipendier och ... det finns STIPENDIER

Alltså, utan att skryta, jag har fått många stipendier (för att jag är värd det). Det första var på tusen spänn i början av 90-talet, andra har varit på betydligt högre summor. Så ser verkligheten ut för en kulturarbetare. Det är ett evigt sökande och letande och ansökande. Det är oro. Det är att försöka arbeta med något som många inte anser vara värt betalning. Som många inte fattar berikar också dem. Som inte förstår ringarna på vattnet. Det är den ekonomiska oron och viljan att aldrig ge upp. Det är magen. Det är att försöka bortse från den oron och kunna skapa. Det är att leta brödjobb, att koncentrera sej på dem medan man fortfarande försöker ha en fot i den regnbåge som är det man skriver på för tillfället. Det är strömavbrott, det är glappande kontakter. Men det är verkligheten på ett gungfly. Det är ångest i natten. Det är verkligheten. Så måste den (tydligen) se ut. Det finns pengar överallt och en mikroskopiskt del delas ut till behövande författare. Och man ska vara tacksam. Men du ska vara tacksam också! För även om just du inte läser just mina böcker, så finns de i en skatt som andra gräver ur. Det är en absolut sanning. Svårare litteratur är utgångspunkten för den lättare, för den latare. Med det sagt, i dagarna fick jag besked om att jag fått ett stipendium. Det är inte ens pengar. Det är gratis uppehälle i en stuga på landet under tio dagar. Det är en möjlighet för mej att slutredigera min roman (hoppas jag, håll tummarna!) och en möjlighet att ge mina barn en semesterresa. Framför allt är det stolthet. De som delar ut stipendiet har funnits hos mej hela mitt litterära liv och att få uppskattning därifrån gör mej väldigt lycklig.

Orsa Grönklitt (del två)

I mitten av 70-talet åkte min familj till Norge några vintrar. Vi gick på tur (förutom ett år då min bror skulle åka utför, ramlade och blev lämnad i backen med stukad fot) och såg Trio Fratelli sjunga och spela i breda skjortkragar. Sedan var det utförsåkning i Alperna under 80-talet. Sedan har det stått still. Men vi hoppar av bussen efter en ringlande färd. Orsa Grönklitt. Ett litet skideldorado både utför och på längden. Vi går uppför backen till vandrarhemmet, solen som skiner, skidfolket överallt, och jag i jeans och kavaj och med en rullväska i snön, känner mej löjlig. Hundar ylar. Vandrarhemmet. Det lilla rummet för oss tre. När vi installerat oss går vi ner till den lite väl dyra restaurangen, tycker att allt är skönt (men inom mej gnager något, jag har haft mer och mindre ont i ryggen i ett halvår, det är nästan bra nu, jag kan cykla och simma, det har jag kunnat hela tiden, men ibland kan jag inte sitta, skriva roman, skriva dikter, byta ställning, sjukgymnastik, måste ligga på rygg, somnar, kan jag åka skidor då? ska jag åka utför eller längdåkning? allt är gungbrädor eller vågskålar eller bara vackel) och hon är vacker att titta på, härlig att prata med, hon längtar så efter sina skidor. Vandrarhemmet. Allrummet är stort och här gör man sin egen mat, här går man i underkläder, här ser barnen på Barnkanalen på hög volym, döljer hundarnas ylande. Och jag hittar bastun i källaren och det är herrarnas och damernas så jag får basta ensam, norrländskt hett och torrt och härligt och ryggen känns bra. Jag läser en feelgood-roman (Arvet efter dig) från bibblan, som blir lite skrynklig av väta och torka. När flickan somnat äter vi godis och apelsin och det finns ingen internetanslutning, ser på den lilla teven som hänger nästan i taket, en svensk deckarserie som är habil (Springfloden). Och i torkrummet hänger skidåkarnas kläder och jag vill skrota ängslan, jag vill störta utför, jag vill skridskoåka i längdspåren som en flygande vante. Imorgon smäller det. Imorgon är det After Ski med livemusik. Då måste jag ha åkt skidor, annars blir jag inte insläppt. Och utanför ylar hundarna.

(dalaoskuldens försvinnande - angående förra inlägget)

(angående det slitna stadshotellet i Orsa. jag sa till henne: "det är säkert någon lokal Bert Karlsson som gjort om det till flyktingboende." men jag visste inte. så jag skrev inte. när jag publicerat bloggen fick jag ett meddelande från en författarvän som bor i trakten: "... hotellet är flyktingboende nu." det är vår tid. pampiga nedlagda hotell bredvid nedlagda stationshus där tåget passerar en eller två gånger per dag. blir till illa underhållna mottagningar för människor som förlorat allt. som dricker surt kaffe på den lokala grillbaren med pizza och fullständiga rättigheter. medan någon kanske drar in feta skattepengar på cynism. men jag vet inte. det kan också vara en idealist som bara vill hjälpa. och det är bra att människor på flykt får hjälp. men slitna lokaler är det och jag är intresserad av ersättningen för entreprenören.)

När jag förlorade min Dalarnaoskuld (del ett)

En strålande sol och vi åkte genom de klassiska namnen för första gången: Borlänge, Leksand, Gagnef, den långa bryggan i Rättvik och: "dit kan vi åka i sommar, bara snabbt, ut på bryggan, hoppa i och simma och hem igen ...". Byte i Mora och det var veckan efter Vasaloppet och rälsbussen var liten och varm och skulle via Sveg hela vägen till Östersund. Men vi steg av i en strålande sol i Orsa, snö som sken vit, solglasögon på. Stängd station, plankor för fönsterna, Konsum, bussen skulle avgå om en timme. "Vi kan sätta oss på nåt café och skriva en lista, så kan en gå och handla ..." Café? Gatukök med rättigheter. Pizzeria med rättigheter. En begravningsentreprenör. En tiggare utanför Systemet och ett Kulturhus som kanske var stängt. "Vi kollar Stadshotellet!" Rum fr. 250. Plankor för fönsterna, tygskynken som gardiner. En källartrappa full med gamla cyklar. Dörren knirrar, en dammsugare brummar, det är slitet och stängt. Vi går ut och tillbaka till gatuköket med rättigheter, flickan är hungrig och vi beställer en barnpizza och kaffe. Det är varmt och tung packning fram och tillbaka och vid ett bord sitter fyra svarta män. Jag går till Konsum, vid entrén pratar en man sjungande och orolig om tiggerskans sår på kinden: "Det där kan bli infekterat, du måste få det tvättat ..." Jag köper det viktigaste och lämnar växeln till tiggerskan, mannen står kvar och är bekymrad. Tillbaka till gatuköket och mer än halva pizzan i en kartong och skynda mot bussen och solen skiner när vi börjar åka uppåt.