Bitter sprit i Lund
När jag var arton eller nitton år brukade jag bo i mormors radhus i Lund när hon var hos sin nye kille. Jonny, i Hässleholm. Jag och min kompis, Jonnie, åkte bil från Landskrona en gång, mina föräldrar var bortresta och jag var hundvakt. MIn brorsa bodde i USA då och min syrra var med föräldrarna i Spanien. Jag passade Sebbe, en liten svart korthårig tax som var valp i alla tretton åren.
Vi hade förfest hos mormor, Sebbe trivdes inte riktigt. Vi drack från mormors barskåp och konstiga hemmagjorda spritvarianter som stod i kylskåpet. Tinade hennes köttbullar. Så som bortskämda snorungar gör. Sen gick vi på Chrougen, AF,s krog i Lundagård där band spelade billigt eller gratis på varadagar. Stället som kallades Eslövs Nation på helgerna, när alla bonnlallarna tog sej in, som vi.
Vi hade efterfest hos mormor sen med två tjejer från Landskrona. Jag vet inte, grannarna klagade kanske. Mormor som tyckte att det var bra att någon bodde i huset och hade tänkt låta mej flytta dit när jag slutat gymnasiet, ändrade sej. Hon blev sur. Men hon sa det aldrig till mej. Hon var mycket stolt min mormor. Jag skulle själv förstå att jag varit dum, krypa på blodiga knän till hennes kors. Be om nåd. Så skulle hon bemöta mej med tystnad i några dagar medan jag svalt. Sen skulle vi bli vänner. Men ännu en skuld skulle vara kvar i min allt tyngre ryggsäck.
När morfar dog 1975 utbröt en tvist, en fejd. Mormor och hennes son (min mammas lillebror) slutade att tala med varandra, skrev bittra brev ibland, mormor talade in brev på kasettband. Stoltheten, min mamma äger den också, jag också. Andra ska förstå felen man gjort, man ska inte behöva berätta ... Bara denna tystnad. När jag tog studenten bjöd jag både mormor och hennes son, vuxna människor. Jag hoppades att dom skulle återförenas i sommaren alldeles nere vid havet i Borstahusen. Mormor var då kring sjuttio. Hon stod mitt emot sin son för första gången på mer än tio år. "God dag god dag", sa han, sen tog han sin fru och tre barn och körde till sommarbostaden i Mellbystrand. Mormor stod ensam kvar.
Jag älskade verkligen min mormor. Jag trodde att det var hon och jag som förstod varandra. Att det inte var min brorsa eller min syrra. Det var jag och mormor. Mormor dog samma år som jag blev nykter. Jag hade inte träffat henne på nästan tio år. I min familj var det den offentliga sanningen, att ingen hade kontakt med mormor. Men både min mamma och syster och bror var och hälsade på henne, lite hemligt. Mormor måste ha trott att jag hatade henne. En decemberdag på nittiotalet fick jag en check på tiotusen från henne. "Från din bortglömda mormor", stod det. Så lite jag visste. Så fel det kan bli. Så infekterat. Jag trodde att det skulle vara så, att mormor skulle bli arg om jag hörde av mej. Och jag skämdes också. Jag blir bara så ledsen ibland. I min lilla familj, fru och barn, kräver jag att man alltid berättar varför man har en fis på tvären. Att man ber om ursäkt när man varit dum, försöker förklara varför. Det är inga jävla psykoanalyssessions, det är bara rädslan för att vakna upp och märka att man har förlorat något som man inte borde ha förlorat.
Mormor föddes i mitten av nittonhundratiotalet som oäkta dotter till en godsherres son. Mormors mamma var piga där. När morfar dog började mormor resa och dansa, hon hade nästan alltid ont i ryggen. Hon brukade säga till oss barn att lyfta på tallriken om vi ville ha mat, så låg det en sedel där. Hon var givmild och oerhört beroende av tacksamhet och en känsla av att vara god, bekräftelse.
Jag ser henne nu, på ett kryssningfartyg i Västindien, vid poolen i blommig baddräkt, och vidare till Danmark när hon började gråta, när vi retade henne för att hon inte kunde simma. Min mormor som jag alltså aldrig kommer att få säga farväl till.
10 comments:
"En decemberdag på nittiotalet fick jag en check på tiotusen från henne. "Från din bortglömda mormor", stod det."
Det gör ont att läsa din blogg. Det där med släktfejder är fan ganska känsligt ändå. Fast det finns nog överallt, bråk om arv och sånt. Faktum är att jag fick en liknande check på tiotusen, av mannen som jag trodde var morfar, men julen jag fick den var mormor, efter lite för mycket äggtoddy noga med att berätta att mannen som jag trodde jag ärvt de flesta av mina drag från inte alls var min morfar, något som alla utom jag visste.
Man får intrycket att sånt inte var så viktigt förr, det där med släktband och sånt. Men så är det nog inte.
Tanken på att dö hatad av sina egna barn är hemsk, det är nog det sista man tänker på innan man slocknar.
Jaja, nu fick man sig en tankeställare på morgonkvisten, kanske skulle ringa mannen jag trodde var min morfar.
Tack
Det tog ganska lång tid för mej att förstå att många som läser det jag skriver (mina böcker) ser det som svart och sorgligt, att det gör ont.
Jag ser det inte alls så, jag tycker att jag skriver är ganska hoppfullt och roligt.
Men det kan väl bero på att jag under ganska lång tid var väldigt lång nere, även om jag hade mycket roligt då också. Jag har aldrig upplevt mej själv som någon som är i ett hål där allting bara är svart. Det går upp och ner.
Men jag har inga problem med att öppet prata om sånt som är jobbigt, jag vill ha så full öppenhet som möjligt. Jag är mycket rädd för att råka ut för människor som säger något men menar något annat. Där jag är i mitt liv är det inte svårt att vara ärlig. Det betyder inte att jag berättar allt, jag kan vara diplomat också.
Många ser mej nog som en rolig och mycket social person. Och jag har alltid varit en positiv människa, det är kanske därför jag har lätt för det svåra.
Min uppväxt var mer lycklig än olycklig, jag har fortfarande god kontakt med mina föräldrar och syskon. Jag fick lära mej att man kan klara det mesta. Jag lever efter det fortfarande. Jag borde egentligen inte vara en som kan sitta hemma och skriva varje dag, ha råd med det, men på något sätt hittar jag alltid utvägar som gör att jag slipper träffa chefer och arbetskamrater. Jag kan sitta på en bänk och dricka lättöl när den första vårdagen kommer, tänka lite, anteckna lite, säga hej till dom som kommer med hundarna.
Du kanske ska ringa den där mannen, ja.
Angående min mormor så var det faktiskt så att man hade öppen kontakt med henne de sista tre eller fyra åren, hon bodde då på sjukhem och var klar ibland men fullständigt förvirrad ibland. Hon kände bara igen min mamma. Jag var vid den tiden i risigt skick och var bara morsk när jag druckit, och det skulle aldrig gå att jag kom berusad och besökte mormor. Därav en stor del av skulden, som alltså är min. Skuld och skam och självförakt, alkoholistens ständigt närvarande kompanjoner.
Det är svårt det där med öppenhet, man gör liksom sig själv jävligt sårbar samtidigt som det är otroligt skönt att bara få det där ur sig. Det du skriver om din alkoholism har jag iallafall svårt att inte se som svart, även om du beskriver fina stunder också. Får intrycket av att du använder ditt skrivande som en slags terapi, vilket såklart kräver en del öppenhet, har jag missförstått?
Det där med att slippa chefer och arbetskamrater låter fantastiskt, men det kräver nog sin man.
Hade du skrivit lika bra utan skulden och skammen?
Det är en ganska sliten klyscha den där om den plågade konstnären, men det är en klyscha som är svår att förneka.
Nick Cave har gjort en intressant föreläsning om detta som finns på cd, Duende. Han tar bla. Lou Reeds "Perfect Day" som exempel, vad hade den varit utan textraden "We drink sangria in the park, I wish i was someone else, someone good".
Jag har strävat efter att slippa chefer och arbetskamrater i många år. Nu när jag kan bestämma själv så har jag en dotter som måste på dagis, vi sticker dit vid nio, så det är ju inte så dumt ändå.
Min fru skulle inte vilja vara utan sina arbetskamrater.
Skuld och skam kände jag långt innan jag började kröka. En dag när jag var trettio år slutade jag tro att jag kunde dricka normalt. Då hade jag två dagar i veckan när jag bara drack sex sju folköl hemma och kanske tre starköl på puben, det var mina lugna dagar. När jag la ner det och erkände mej själv som helalkad, det var en frihet som jag fortfarande kan sakna, att slippa all skam och skuld, självföraktet fanns dock kvar. Poängen är dock att om jag hade fortsatt så hade jag varit död. Jag hade absolut inte kunnat skriva något alls. Två saker bidrog till att jag slutade, min fru och andra närstående, samt det faktum att jag överhuvud taget inte kunde jobba (=skriva). Allt positivt var borta, jag hade inget att vakna till. Men jag var tvungen att skaffa alkohol. Jag var även då social(två-tre timmar om dagen) eftersom jag var tvungen att vara det för att bli bjuden på öl, krita öl, eller låna pengar till öl.
Jag tror inte att man behöver vara missbrukare, men många människor som inte kännner sej hemma i samhället, upplever nog en stor frihet när man får fly.
Det viktigaste om man ska skriva bra tror jag är att vara ärlig och att vara intresserad av varför människor gör som dom gör. Jag är ingen författare som orkar lägga tid på att forska på bibliotek om tidsepoker eller hur man klädde sej då. Jag skriver om det jag känner till, jag äger en hygglig fantasi och jag har jobbat hårt för att skriva så rakt och enkelt som möjligt,. Jag vill berätta historier. Lynn Anderson sjöng ju också om det: I beg your pardon, I never promised you a rose garden.
Att blunda är inte vägen till lyckan.
Angående Nick och Lou(som jag tycker mycket om). Lloyd Cole sjöng i en sång: "the reason it´s a cliché it´s because it´s true."
Jag är lite trött när jag vaknar på morgonen och skulle helst vilja vara ifred, först kramar jag min dotter och vi mornar oss ganska länge. Sen är jag ganska stressad innan hon har fått gjort allt som ska göras. Efter att ha lämnat henne på dagis cyklar jag i fyrtiofem minuter och lyssnar på självinspelade blandband på vanlig freestyle, då smyger den lycka och glädje jag känner inför livet sej på. Hem och skriva, dammsuga. Laga mat. Cykla igen. Umgås. Planera resor och andra roliga saker. Gå på krogen några dagar i veckan. Det är inte fy skam.
Självklart måste mitt skrivande vara någon sorts terapi. Bland många andra saker. Det har du helt rätt i.
Men jag är mycket ointresserad av att vara en klyscha. En sak jag önskar mej är att hitta en kompis som har tid på vardagar, som kunde följa med mej ut och spela golf. Undvara fyra timmar en gång i veckan, någon som jag tyckte mycket om. Min viktigaste dröm är att inom några år få råd att bo i ett hus med en swimming pool inomhus. Och jag har slutat drömma drömmar som är omöjliga. Jag ska ha den swimmingpoolen!
Jag skriver för fort utan redigera efteråt. Vad jag menade med att jag insåg att jag inte kunde dricka normalt, att jag var helt neralkad, var inte att jag måste sluta. Nä, det var att jag gav upp, slutade tänka att det skulle ordna sej. En dag ... Inget sånt, jag bara resignerade och slutade låtsas, slutade hoppas. Drack bara, och det var så jävla skönt, inte livet, men att kunna skita i allt.
Det är lurigt det där. Med jobb. Kan inte påstå att jag trivs med mitt jobb så värst, sitter 40 timmar i veckan med två mer eller mindre bittra, frånskilda kvinnor och säljer bussbiljetter. Skulle vara skönt att slippa, tror jag. Har aldrig varit arbetslös och aldrig haft några sparade pengar att leva av. Men att leva utan att jobba måste vara jobbigt, ensamt kanske. Mitt jobb är bra på det sättet att det är ganska lite att göra för det mesta vilket innebär tid att skriva, eller försöka skriva, samt att man möter människor som man inte skulle pratat med annars, jag pratar, om än väldigt snabbt med ca. 100 personer om dagen, man funderar på vad det är för människor, det sätter igång lusten att skriva på ett sätt, därför håller jag på med en novellsamling om människoöden, som jag skriver under arbetstid på jobbet, en textsamling som är måttligt personlig med en stor dos svart humor.
Hemma skriver jag mer utelämnande och personligt och helst efter några öl på krogen, vet inte varför men jag inbillar mig att jag skriver bättre då, ärligare, eller, jag gör det. Resultatet blir mer uppriktgt och antagligen mer ointressant för eventuella läsare.
Det låter skönt det där livet med att lämna på dagis och cykla en runda med hörlurarna instoppade långt in i huvudet. Min förra sambo jobbade på Linnéskolan på limhamn förut, ibland, de dagar jag började jobba sent åkte jag med för att gå längs havet tillbaka till centralen, det var fina morgnar.
Kommer nog inte längre ikväll, ha det fint.
Ett klargörande: Jag jobbar verkligen, minst fyrtio timmar i veckan. Egentligen mycket mer.
Förutom att skriva böcker så skriver jag i tidningar ibland, håller föredrag och uppläsningar. Jag var anställd av Landskrona komun i ett halvår för att vara redaktör och skribent för Landskronaboken som kom ut i höstas. När min nya roman är klar ska jag göra en ny bok som redaktör, jag håller på att planera det nu. Jag hittar på jobben själv och söker upp lämpliga finansiärer.
Det finns alltid någon som betalar för mina jobb, min lön, men jag är ändå på nåt sätt min egen chef. Det kräver nog självdisciplin, men jag sysslar med något som jag älskar, det är som fotbollsspelare eller andra idrottsmän eller musiker, att ha sin hobby som yrke. Även om jag inte är där riktigt än vad det gäller inkomster.
Men det handlar också om att veta vad man vill, och vad man inte vill.
Jag umgås när jag umgås, varje dag med fru och barn, ofta med vänner och annan familj. Men jag trivs mycket väl i ensamhet.
Förresten: Tack själv för en dags konversation.
Det där (med att människor till skillnad från hur du uppfattar dina berättelser, betraktar dem som svarta och sorgliga) kan jag känna igen mig i. Det är lite grann som när jag berättade för folk hur jag levde för ett par år sedan som nybliven arbetslös och allmänt lös. Själv tyckte jag nästan allt var toppen, i alla fall den första tiden, det var åtminstone väldigt intensivt alltsammans, till skillnad från den grå degiga massa som den föregående tiden tett sig som. Men de som hörde på när jag la ut texten om min bostadssituation, min ekonomi osv la pannan i djupa veck och tyckte väldigt synd om mig, och försökte ge mig goda, förmanande råd som jag log i mjugg åt.
Jakob: När jag äntligen kände mej harmonisk med att vara ensam, vara halvförfattare och på nåt sätt hanka mej fram ekonomiskt, då fanns det människor i min närhet som också ville hjälpa till. En vän ville fixa ett jobb till mej på ett grönsakslager(?) utanför Helsingborg, börja jobba sju, jag bodde i Malmö. Han var orolig, inte för att jag söp, men för att jag inte hade ett riktigt jobb och ingen flickvän.
Ibland har folk, jag också, svårt att se med andras ögon än ens egna.
Post a Comment