Dagar och nätter i Landskrona och Europa

Jag tror inte att jag behöver säga det. Jag litar på mina läsare. Men jag har länge gått igång på att fundera över mitt liv och sen försöka förstå varför jag blev som jag blev. När jag skriver böcker är det en annan stil. Men nu får jag göra som jag vill. Jag skriver en roman under dagarna, då redigerar och tänker jag. På bloggen behöver jag inte redigera. Det finns så mycket då ...

Jag har en brorsa som är fjorton månader äldre. En pappa som är tandläkare och relativt välbärgad. Han kommer från en klassisk arbetarsläkt, i alla fall som det ser ut i Landskrona. Pappas mormor gick med en rullebör från Säby till stan (sju- åtta kilometer) för att sälja grönsaker på torget. Pappas morfar var anställd av SJ, bodde i ett av staten ägt hus, dom hade höns och gris. Farfar var den ende av många syskon som fick gå i skolan i mer än sju år.

När jag fortfarande bodde hemma och fick jobb som fast vikarie på en skola, lön på påsklovet och februarilovet, jobbade från halvnio till halvtre, var han mycket besviken. Det jobbet skulle aldrig lära mej något.
Så blev jag också av med det jobbet efter att ha åkt fast för rattfylla. Fick ett annat jobb som assistent till mina mongoloida kompisar Anders och Bosse och Linda. Började sju, jobbade längre och fick mindre betalt.

Jag har en brorsa som är fjorton månader äldre. Pappa är tandläkare. Han har gjort en klassresa. Han ville att min brorsa skulle kunna läsa innan han började första klass. Dom tränade hemma. Detta gjorde att jag kunde läsa ett år innan jag började plugget. Och skriva.

Jag har en lillasyster också. Fyra år yngre. Jag har bara två föräldrar. Jag var mittemllan och ansågs klara mej bra själv. Det tog lång tid innan mina problem simmade upp till ytan. Jag klandrar ingen.

Jag trodde att alla tyckte som jag. Att längta i månader tills vi skulle åka till Spanien på våren. Att sitta på religionslektioner och bara se ett foto av ett hav som skulle vara jävligt salt, så salt att Jesus skulle kunna gå där som över stabil is. Att sakna och landa i flera veckor när vi kom hem. Jag trodde att alla förstod det. Så var det givetvis inte.

Min morfar dog, gammelmormor dog, vår korthårige tax Gusten dog i mitten av sjuttiotalet. Mamma och mormor var oerhört ledsna. Pappa pratade inte, ingen pratade, jag var sex år och fick inte gå på begravningen. Sommarhuset utanför Halmstad blev minerad mark. Det är svår att förklara.
Men allt tog mej till dom där bänkarna vid havet där jag kunde se en färja lägga till och ge sej av igen. Allt tar mej ständigt dit, när jag köper fyra lättöl och sätter mej vid fiskehoddorna i Limhamn nu, ser tågen och bilarna fara över bron, när det egentligen är alldeles för kallt. Jag tänker fortsätta ...

Det är mycket enklare att skriva rapsodisk om mina vuxna år än om barndomen. Barndomen är mycket mer komplicerad.