Wednesday, January 11, 2006

Upp och ner i Borstahusen och Landskrona.

Windy och jag hade ett band tillsammans. Först hette vi Tredje Världskriget (min idé) men bytte ganska snart till QK (Windys idé, men med bakvänt K, uttalades kjouk). Vi gick i fyran eller femman och Noice´första platta hade just kommit ut. Jag hade hörlurar och ett texthäfte och sjöng medan Windy improviserade på sin Landola, nylonsträngad gitarr, som han hyrde av ABF där vi gick på gitarrkurs. Vår lärare Nisse blev lätt förbannad, vi var ganska påfrestande, och en gång jagade han Windy som hade gitarren i sitt fodral på bredden framför sej, halsen knäcktes i dörrhålet. Så gick det till när Windy fick köpa sin hyrda gitarr av Arbetarnas bildningsförbund. Den gick att laga och funkar, vad jag vet, än i dag.
Jag hade en ganska stor elorgel med rytmbox i mitt pojkrum och Windy hade en mindre Casio, som vi kallade synten i sitt. (i en låt med Nick Cave på Boatmans call är jag nästan säker på att en sån liten casiogrej står för rytmen). Vi repade flera dagar i veckan och var elva år och skrev egna låtar, pastischer, parodier på Dan Hylander, Ola Magnell, Björn Afzelius. Låtar som: Flummebarn, Kommunistens klagan, Engångs, Oh Alkohol (!). En cover av Nationalteatern. På diskon dansade man tryckare till Mental Istid och pogade till 800 grader. Första gången jag hörde Sexnolltvå var på radion i ett program som Ulf Elfving hade. (Det finns en mycket rolig historia om Ulf E som jag måste komma tillbaka till en annan gång).

Tonår. Högstadie och ny skola där det inte alls var lika enkelt. Inte längre bara en klass i varje årskurs. Mycket mera människor, mycket mera positioner. Jag var en dryg jävel.Jag var en rädd jävel. Jag hade en storebror och hans kompisar, ganska säker. Men sen började dom gymnasiet och jag var bara rädd, och ensam. NÄ, inte bara, Windy och jag repade fortfarande, skrev låtar och rökte cigaretter och hade partyn med hans storasyster nån gång.
Vid den tiden började jag skubba från skolan ibland, kände att jag inte pallade, cyklade ner till havet och satte mej vid en brygga, tidigt på våren innan brädorna var utlagda. Balansgång ut och sitta där, en eller två folköl nån gång, och alltid en liten ask Prince eller Marlboro. Freestyle. Alltid när det var stilla. Böcker, jag minns Slas, En vandring i solen.

Jag missar saker här. Men en gång var det söndag och jag skulle till skolan dan efter, jag tror att jag gick i nian, ute vid Lill-Olas (lång badplats norr om Landskrona) såg jag två av min brorsas polare sitta bland alla söndagsvandrare, med en kasse öl (långt innan happy hour och after work var allmänt vedertagna begrepp, långt innan Europa), skränade och skrek, berusade. Och jag borde kanske tänkt nåt annat, men jag blev bara avundsjuk. Där ville jag också sitta. Jag ville också ha den friheten. Slippa all jävla ågren för skolan som jag sket i, döden som jag var rädd för, skolan som jag inte kände mej förstådd i. Jag vill också bli full och somna i en varm lövhög. MEN, mamma och pappa då? DEras besvikelse, pappas utbrott, mammas anklagande tystnad.
Jag ville bara vara mej själv. Jag ville inte supa. Jag ville bara känna mej fri.

Det här var för svårt och komplicerat. Jag återkommer ...

11 comments:

Anonymous said...

Jodå, gitarren fungerar fortfarande. :)

Anonymous said...

Jag hade ju också en Landola, lite ljusare och lite mindre, julklapp 1975. Den förstördes dock i ett lägenhetsbråk på Borgmästargatan någon gång i skarven 80-90-tal. Jag har senare använt delar av den som dekoration, kanske rentav konst. Nu ligger det som är kvar i en kista i kolonistugan.

Anonymous said...

haha flummebarn. och hon var bara engångs utan pant. Minns fortfarande bitar av texterna... Dags för en comeback?

Anonymous said...

Oskis: Du var ju med ett slag, så här är hela bandet samlat på min blogg. Krille/Jacksson var också med som trummis ett kort slag. Och Pidde, på dragspel. För att inte tala om Myran och Jonnie som dansare, Ivan och Jerry som kör, den där magiska julavslutningen på gymnasiet när du var John Cleese (?).
Återförening. Faktum är att inför festen som firade att det var tjugo år sen vi slutade nian, i somras, ringde Marie och tjatade om att vi skulle göra comeback. Jag sa ja, om dom bara skulle lyckas övertala Windy. Men det gjorde dom ju så klart aldrig. Det visste jag. Han var jävligt svårövertalad redan när det begav sej. Men han gick på festen.

Anonymous said...

Jag har precis upptäckt/läst hela din blogg (upptäckte den idag) och är helt fascinerad. Tack!!

Anonymous said...

Hasse var också QK-medlem ett kort slag, han hade en synt.

Jonas Bergh said...

Hasse ja. Den enda gången vi hade en replokal. Han hade inte bara en synt. Han hade också ballongformade syntbrallor och spetsiga skor. Och kunde inte spela.
Han och Danne kom tvåa i en breakdance-tävling då nån gång, på åttiotalet. Dom återförenades på Dannes bröllop för några år sen. I bra form.

Jonas Bergh said...

Sigge: Jag fick tänka lite först. När jag ser namnet Sigge tänker jag alltid på författaren, musikern, med mera, Jan Sigurd, som jag stöter på och talar med i telefon ibland. Men du är ju en annan Sigge. Kul att du gillar bloggen. Jag gillade din bokhylla, det är fantastiskt (om än inte särskilt konstigt) så många gemensamma minnen och läsupplevelser man har, vi som har liknande intressen och åldrar, upplevelser som ändå endast är ens egna. Jag har rensat ut bokhyllor hos min farmor och farafar, mormor, pappas farbror Kalle och hos min frus farfar. Där fanns också många gemensamma nämnare.
Tack själv.

Anonymous said...

Jesus! Sicken aktiv blog, mannen. Den är superfin och rolig.
L. T.

l.t. fisk said...

Eller du Jonas! Läs på min blogg nu! Det där du vet med att man påverkas av var man växer upp. Du och Landskrona.

Så här stod det i Expressen precis nu:

Man halkade på hundbajs - slog ihjäl sig

En man i 70-årsåldern dog sedan han halkat på hundbajs och fallit omkull i Landskrona.
Olyckan inträffade på Föreningsgatan på fredagseftermiddagen, rapporterar Helsingborgs Dagblad i sin nätupplaga.

Så är det i Landskrona

Anonymous said...

LT: Ja. journalisten Stefan Lindqvist skrev i Landskronaboken om att i Landskrona får man smällarna, man tar dom och reser sej. Att det var typiskt lillebrorsa- arbetar- hårda staden. Jag trodde på det, tills nu. Men hundbajsmannen är förhoppningsvis undantaget som bekräftar regeln.
Har du fått mail från mej?
Pibe