Bernt Staafs grav på Österlen?

Så det var Bernt som tog mej hit igen. Och alla minnena. Ni skulle bara veta. Ni vet antagligen.
När det är för första gången, när det inte går, när man rör sej där i havsbrynet och bara längtar nån annanstans, eller i skogen, eller var man nu befinner sej när man är en sån som letar efter ett lugn. Ständigt letar efter ett lugnt.

Och så ofta hittar det i den ciggen som din brorsas äldre polare hade fyllt med brass för att han inte kunde rulla själv, för att han inte ville röka själv, gav den till dej och du började ramla då, ner i hålet som du inte ville vara utan.

För dom du såg där på stranden när du gick med din flickvän som lärde dej så mycket om litteratur, men alltid drog dej bort när det såg för giftigt ut. Man ska inte syssla med såna saker, det är patetiskt.
Du ville bara ta dej dit. Du ville bara vara den som kunde skratta på en söndag. Det kanske är svårt att förstå för er som är födda på åttiotalet, eller nittiotalet. Men det fanns en tid när en ensam pojke aldrig blev en man. När en ensam pojke bara blev blev en buffel med för klena ben.
När en öl kostade över förti spänn på åttiotalet, kanske sextiosju i dagens penningvärde. När det bara fanns tre kanaler (om man hade Danmark, innan tvåan).
När en pil i armen inte gick att dra ut, när den syntes hela tiden, tandläkarens son har varit på krogen. En söndag. Han är väl inte arton.
Giftet som pilen var droppat i träffade inte mej först, utan min mamma.

Den dagen jag började gå på krogen själv, kände jag mej hemma. Jag ville inte bli vän med alla. Men jag kände mej hemma. Med värmen, och ölen som rann ner och gkorde mej trygg, som stämplade min oro ut till imorgon.
Ni vet kanske vad jag menar.
Ni vet kanske vad en bla bla bla är.
Men vet ni riktig ångest? Vet ni riktig jävla oro som fryser benen till is, inte som en metafor, utan som en is som gör att du inte kan gå, inte kan stå, inte kan prata.
Vet du hur det är att aldrig få viska fram det som är så viktigt för dej att säga, för att ingen lyssnar. Att du alltid måste vänta så länge så att du blir tvungen att skrika?
DÅ får du berätta det för mej. Annars får du nöja dej med att fråga.

Jag satte mej vid bänken, där hemmafruarna går i bredd med sina barnvagnar, idag. Jag hade tidningar att sitta på. En tröja som filt över benen. Jag satt där för att skapa en ro. Jag kommer alltid att överleva ...