Ewa Andersson, och inget annat än Ewa Andersson

I söndags började solen gå upp igen. Så trött som man är, när man blir pigg och skojig istället.
Vi åkte till Lund, vår familj på tre. Först åt jag gulaschsoppa i hörnan på stationen i Malmö, där utgången som inte är en utgång längre finns. Utgången där man sprang till båtarna förr, långt innan jag visste något om människan, bibliotikarien Ewa Andersson.

Jag hoppar till måndag lite snabbt. Jag var på bibblan i Malmö. Jag har lånekort på många ställen i Skåne (och Göteborg). Ja ja, jag träffade poeten Niklas Söderberg, en mycket trevlig man. Medan vi pratade om våra författarvedermödor gick det förbi en tjej och log. Jag kisade väl lite, tror jag(jag ser dåligt på långt håll och mina glasögon är snea för att jag kastat dom så många gånger, dessutom använder jag dom bara när jag ser på teve eller fotboll, dom få gångerna jag spelar golf), och hon log igen och jag tänkte att det är väl någon som jag halvkänner. Då visade hon upp ett exemplar av min senaste roman, hon skulle låna den, och så satt författaren själv på bibblan. Jag blev generad och gjorde tummen upp (eller nåt).

Söndag. Vernissage på Kulturen i Lund. Min kompis Thomas och hans vänner i fotogruppen Agitera visade bilder, det gör dom hela våren. Baktaktsbandet Bröder Glöder spelade. Några gamla Landskronakompisar i det bandet. Jag fick en vers tillägnad mej. Elsa är tre år och menade att det var obehagligt.
Vi gick på John Bull sen. Dyraste lättölen i Skåne. God hamburgare och Johanna fick konstigt engelskt kött med guinnespaj. Hon var nöjd.

Ewa Andersson. Biblioteket i Vollsjö hade öppet, tre eftermiddagar i veckan. En förmiddag (torsdag). En monter med Piratenböcker i foajén i huset från 60- 70-tal. Och därinne satt Ewa och såg mysig ut. Jag märker nu att det är svårt att skriva om detta. Jag gör det snabbt:

Vår internetuppkoppling var dålig. Jag gick till Ewa och lånade datorn där. Jag sålde så oerhört många skivor när jag krökade, men spelar fortfarande in blandband. Så jag lånade skivor hos Ewa. Mikael Wiehe, Lasse Tennander, Timbuktu. Allt som hade hjärtat på rätta stället. Bakhålls Edward Persson-platta i rostfritt stål.
Den svåråtkomliga Sture Dahlström-biografin av Mats Keyet.
Jag tror att Ewa visste att jag skrev. Men jag sa aldrig något.

Sista dagen.
Elsa och jag gick upp till bibblan. Det hade stått en del om mej i tidningarna när min roman, och fortsätta vidare bort, kom ut. Jag hade varit med i både Ystads Allehanda och Skånskan. Och andra tidningar, och i TV4 och Sydnytt. Och Radio Kristianstad som var staionen i Vollsjö. Det var sista dagen och jag hade slagit in romanen i tidningspapper. Elsa och jag gick upp till Ewa och jag är verkligen blödig ibland. Jag sa att vi skulle flytta, att jag ville tacka för tiden i Vollsjö. Att jag hade en present som jag ville att hon skulle vänta med att öppna, jag ville vara utanför.

Där tar ju alla historier slut. Men inte denna.
När vi bott i Landskrona ett slag fick jag ett brev från Ewa, hon hade snokat reda på min adress, hon skrev om min bok som hon tyckte om, trots allt.
Jag skrev tillbaka.
Hon bjöd mej till sitt berättarcafé på gården hon bodde i, vi kunde aldrig komma.
Jag skrev boken om Sonny och Karola, boken där Karola flyttar till Vollsjö och blir bekant med bibliotikarien Stina Svensson. Ganska lik Ewa A. Jag kände mej lite obekväm i detj, rädd att hon skulle bli arg. Men hon läste boken och tyckte bara inte om senilsnörena (såna glasögonhållare) som jag försett henne med.
Och vidare. Jag skickade Landskronaboken och hon skällde på journalisten Bengt Eriksson (bosatt i Vollsjö) för att han inte hade tagit upp mej i sin krönika om böcker med musik som viktig ingrediens.
Det blev en hel krönika om mej, bara för det. Man säger inte nej till Ewa Andersson. Eller, det gör man visst, jag har aldrig besökt hennes berättarcafé, men jag ska, så småningom. Passa på att titta på Piratenmuseet i Vollsjö också, som jag passerade flera gånger dagligen. Jag måste skynda mej, innan allt brinner upp.
Pyromanen i Vollsjö! Har jag inte berättat ...