nere i gruvan och väntar på hissen, klättrar upåt så länge, ramlar ner ibland

Ni ska inte tro att allt är sant. att allt är personligt. Och rosenträdgården finns, men taggarna, så klart, det fattar ju alla.

Ni ska inte tro att jag berättar allt för er på den här bloggen. Jag träffade Claes Hylinger (författaren) en gång, tillsammans med några andra. Någon hävdade att hans mästerliga Ett långt farväl, var en självbiografisk roman.
"Varför", undrade Claes.
"Men du skriver ju om en som heter Claes, du har sagt att det är du."
"Jo, förvisso, men jag väljer ju själv vad jag skriver. Väljer vad jag låter bli att skriva."

Jag åkte bil till Malmö Central sen, med Claes Hylinger och en chaufför, Claes var intresserad av romanen som jag höll på med. Jag tyckte mycket om hans böcker, tycker.
"Om du skriver så att du själv gillar det, så vet du att i alla fall en gillar det", sa han, inget särskilt, men viktigt för mej, när jag skrev min hittills viktigaste bok. Tack Claes.

Tja, jag är inte uppe ur gruvan. Jag vet inte om jag kommer upp. Det är väntan också, och försök att lösa ett problem som jag inte visste hade fått sådana proportioner.

Jag har på nära håll sett saker och ting förruttna. Jag har blivit så trött på det, aldrig velat se det igen. Men när fukten dryper och du jobbar på, svettas ibland, fryser ibland. Gråter ibland, hoppas ibland, då är det inte kul. Det är inte kul att inte veta, att stå där med en fru som åker till jobbet tidigt, och en dotter som inte vill, det och det och det. Det är inte lätt då, att resa sej upp och sträcka på ryggen. Att skratta på dagis, att skriva den där boken. Att försöka. Ändå är det allt jag kan göra. Och jag har gjort det förr. Och jag förändras hela tiden, till det bättre.

Detta handlar inte om sprit, om nu nån trodde det. Det handlar om att kämpa, tillsammans.

Så skriver jag just nu, när jag skriver som jag vill.