Punk och kärlek i Landskrona
I mitt väldigt sjävklart lättanalyserade, och självklart mycket komplicerade åttiotal, hade punk ingenting med poesi att göra. Jag efterhandskonstruerar inte min uppväxt, den var verkligen mycket socialdemokratisk (som på den gamla tiden) vad det gällde att göra rätt för sej. Vad det gällde att förstå att inget var gratis.
Vi hade det dock bra ställt. Fick mycket kärlek framförd på olika sätt. Var mycket utomlands, åt god mat.
Jag spelade aldrig golf för att jag var en snobb. Jag tyckte om det bara. Nä, inte bara. Jag är en social människa med ett mycket stort behov av ensamhet. Min sociala talang har fått många människor att tro att jag alltid vill ha sällskap. Det är mycket felaktigt. Jag saknar ofta mina ensamma höstdagar på golfbanan, spelandes på två eller tre bollar, låtsandes att det var en tävling med Seve Ballasteros och Lee Trevino. Fuska lite för att få till det.
Det fanns roliga saker tillsammans med andra också. Men det jag minns och saknar är ensamheten. Innan skolan när våren började komma. Att få känna det födas, det var så. Mullvadarna som grävde så men aldrig visade sej.
Jag ville gärna vinna tävlingar, men det var inte det det handlade om. Det handlade om ro och tygghet. Varje dag, söker jag efter det, längtar.
I mitt åttiotal handlade inte punk om kärlek, inte om poesi. Det var ingen som berättade om Michael Strunge för mej. Det hände långt senare. i början av nittiotalet. Men idag, senare idag, ska jag till Inkonst för att se Pia Tafdrup och Sören Ulrik Thomsen, Och Håkan Sandell hylla den döde poeten.
Det fanns en tid när jag var ung och aldrig älskade min egen dekadans. Jag visste om den, men hatade den, men visste inte var jag annars skulle vara. Det var så grått i dom längsta stunderna när det inte alls var soluppgångar, inte alls poetiska solnedgångar i Öresund. Det var då när jag vaknade på bänken och var yngre än arton år och det var oktober och jag mådde så oerhört dåligt, skämdes. Och det gick en färja till Köpenhamn och jag gick runt på Tivoli och såg barnfamiljerna och jag saknade och var arg på mina föräldrar. Skuld skuld skuld.
Jag kom hem och ringde och dom hade givetvis varit oroliga. Pappa hämytade mej i stan. En annan dag träffades vi på cykelbanan och han sa att om jag ville så kunde han betala så att jag kunde åka till Gotland, jag kan inte förklara mer, men det var kärlek. Vi försonades till slut och allt skulle ju bli bättre. Blev det det? Föstår vi varandra?
Annorlunda nu.
2 comments:
Mycket fint. Jag vet inte när jag fick min ledsenhet. Men den finns där nu. Och det finns där alltid. Jag är glad, men en sån stor överväldigande sorg efter något som jag inte vet vad det är. Ensamheten på biblioteket. Hur jag älskade Landskrona stadbibliotek. Hur jag älskade lukten i läsesalen där nere. Fukten. Folk luktade illa. Tvättade sig dåligt. Och jag höll för näsan. Men jag älskade ändå dessa lukter. Jag minns att jag gjorde ett specialarbete om arbetarrörelsens äldsta fackförbund, lantarbetarna. De hade också rum där i det där gamla huset i Landskrona. Det var EG-val och vad skulle det här betyda? Och jag kände en sån stor glädje i de här gubbarna och jag kände en sån stor sorg. Ledsenheten. Men ungdomen var en så stor energi att man tyckte ändå det mesta var kul och ett äventyr. Lite av äventyret har gått förlorat, men sorgen är fortfarande stor efter något, jag vet inte vad. Punken för mig, handlade då om att göra något, ovasett om man inte var så bra och det var det som fick mig att våga. Att fortsätta att våga. Tvärsäkerheten har aldrig fått sitt grepp om mig, förmodligen för att jag aldrig egentligen kunnat något, men jag försökte ta mig in där. Och jag slogs. Ja, jag vet inte. MEn det var fint det du skrev och det är det jag saknar, även om jag inte kan fästa det på skärmen.
Ja, det bara finns där. Och jag skulle inte vilja vara utan det, trots allt det dåliga som det för med sej.
Vad säger jag, att jag inte vill vara lycklig? Jag vet inte, jag räknar i procent, dom senaste åren har mer än femtio procent varit bra. Man får nöja sej med det.
Post a Comment