Jag menar bara att Kris Kristofferson sjunger nu. Sunday morning, coming down. Den tror jag att du har hört, Anna, annars bör du göra det. Jag menar bara att man kan tro att man gör det bästa för att få allt att fungera, för att slippa att hamna i det där träsket, igen. Men så var det visst inte så enkelt, och du vet nog hur det känns när allt bara rinner ut. Vi har vår humor, den får oss att överleva, och hoppet om livet och en bättre morgondag.
Och han, Kristofferson sjunger faktiskt riktigt bra på sin nya skiva också. Titelspåret: This old road. Jo, det är nog så det är, faktiskt. This old road.
Och han, Kristofferson sjunger faktiskt riktigt bra på sin nya skiva också. Titelspåret: This old road. Jo, det är nog så det är, faktiskt. This old road.
Ja,visst är det. Samma gamla vanliga jävla väg varenda gång. Anna P och jag kände varandra lite lätt för tolv, tretton år sen. Vi gick på samma skrivarlinje. Jag letade fram antologin som gjordes då. Kommer ihåg att jag tyckte att Anna var jävligt rolig då (yadayada.blog.se), och allvarlig. Jag läste vad jag själv skrev, en mycket personlig och halvkass dikt, men stark för mej. Men också en riktigt bra sak som äger större rymder. Jag är så högtidlig nu. En novell som blev min nationella debut i Gedins Grupp 94, något konstruerad.
Visst var det lattjo ibland. Ganska ofta. Punk och kärlek, som du brukar säga. Och som du kunde läsa! (jag har ju inte sett dig på hundra år, så du är säkert fortfarande där). Men, jag har även funderat på att skriva en vetenskaplig artikel om kopplingen mellan folkhögskola och senare blandmissbruk... Tror den skulle bli vattentät!
Jag tillhör ju dom som fortfarande (även om jag bara dricker lättöl och mycket sällan inhalerar eller stoppar något i munnen på annat sätt, så att säga)tycker att blandmissbruk är ett bra sätt att sprida ut skiten på olika platser, så att det inte blir alltför fullt i ënstaka soppåsar. Jag tillhör också dom som vet at vi alla har våra säckar med skit, att vi måste bära på dom. Det finns saker i mitt liv som inte är sådär toppen just nu. Men jag vet, utan att predika, jag bara vet, att det blir bättre. Det blir alltid bättre än när det är som sämst.
Det var inte roligare dagar när vi la handdukar nedanför dörren, sprutade deodorant och rökte. Men just då, i den stunden, var det det bästa jag visste. Jag saknar dom stunderna, när det fortfarande kan vara det bästa i livet, så ser jag min lilla flicka skratta, så hör jag henne säga att jag är en polis. Och det ljuset i hennes (faktiskt) alldeles enastående skimrande ögon, är det bästa jag vet just nu, även om det finns en massa annat jag också önskar.
Daniel: Jag tror inte det. Jag skriver kanske ikväll, eller en annan dag. Utan att fjäska: Du skriver en intressant blogg själv.
Jag är trött bara. Har mycket olika saker att ta ställning till. Vissa saker blir enklare i trettiosexårs-åldern, så glömmer man hur jobbiga dom är när dom slår en i huvudet. Det är mjukare och långsammare, men man sjunker likadant.
En annan sak: Det var kul att skriva så. Att jag lägger ner. Jag visste inte själv riktigt vad jag menade. Lite mystisk. Kanske skrev jag det bara för att du (och andra läsare) skulle skrika till mej, stanna! Vi får se, jag kanske ska ordna en omröstnig som så många andra. Man går in i affären, och där finns varorna, och där är pappret som du läser från, hur du ska göra. Hur du ska ta dina steg. Det kan bli så tråkiga steg, som bara leder dej tillbaka till där du hade lovat dej själv att aldrig hamna. Different, but same, same, som jag brukar säga.
11 comments:
Ja, vad fan betyder det? Flygt-Sandell-texten var dessutom alldeles utmärkt.
Jag menar bara att Kris Kristofferson sjunger nu. Sunday morning, coming down.
Den tror jag att du har hört, Anna, annars bör du göra det.
Jag menar bara att man kan tro att man gör det bästa för att få allt att fungera, för att slippa att hamna i det där träsket, igen.
Men så var det visst inte så enkelt, och du vet nog hur det känns när allt bara rinner ut.
Vi har vår humor, den får oss att överleva, och hoppet om livet och en bättre morgondag.
Och han, Kristofferson sjunger faktiskt riktigt bra på sin nya skiva också. Titelspåret: This old road. Jo, det är nog så det är, faktiskt. This old road.
Och han, Kristofferson sjunger faktiskt riktigt bra på sin nya skiva också. Titelspåret: This old road. Jo, det är nog så det är, faktiskt. This old road.
Hoppsan. Två gånger.
Hoppsan. Två gånger.
Ja,visst är det. Samma gamla vanliga jävla väg varenda gång. Anna P och jag kände varandra lite lätt för tolv, tretton år sen. Vi gick på samma skrivarlinje. Jag letade fram antologin som gjordes då. Kommer ihåg att jag tyckte att Anna var jävligt rolig då (yadayada.blog.se), och allvarlig.
Jag läste vad jag själv skrev, en mycket personlig och halvkass dikt, men stark för mej. Men också en riktigt bra sak som äger större rymder. Jag är så högtidlig nu.
En novell som blev min nationella debut i Gedins Grupp 94, något konstruerad.
Eller hur, Anna, att det var lite lattjo ibland?
Visst var det lattjo ibland. Ganska ofta. Punk och kärlek, som du brukar säga. Och som du kunde läsa! (jag har ju inte sett dig på hundra år, så du är säkert fortfarande där). Men, jag har även funderat på att skriva en vetenskaplig artikel om kopplingen mellan folkhögskola och senare blandmissbruk... Tror den skulle bli vattentät!
Jag tillhör ju dom som fortfarande (även om jag bara dricker lättöl och mycket sällan inhalerar eller stoppar något i munnen på annat sätt, så att säga)tycker att blandmissbruk är ett bra sätt att sprida ut skiten på olika platser, så att det inte blir alltför fullt i ënstaka soppåsar.
Jag tillhör också dom som vet at vi alla har våra säckar med skit, att vi måste bära på dom.
Det finns saker i mitt liv som inte är sådär toppen just nu. Men jag vet, utan att predika, jag bara vet, att det blir bättre. Det blir alltid bättre än när det är som sämst.
Det var inte roligare dagar när vi la handdukar nedanför dörren, sprutade deodorant och rökte. Men just då, i den stunden, var det det bästa jag visste. Jag saknar dom stunderna, när det fortfarande kan vara det bästa i livet, så ser jag min lilla flicka skratta, så hör jag henne säga att jag är en polis. Och det ljuset i hennes (faktiskt) alldeles enastående skimrande ögon, är det bästa jag vet just nu, även om det finns en massa annat jag också önskar.
Har du lagt ner bloggingen nu? synd i så fall. utan att fjäska kan jag berätta att detta var den mest läsvärda bloggen.
Daniel: Jag tror inte det. Jag skriver kanske ikväll, eller en annan dag.
Utan att fjäska: Du skriver en intressant blogg själv.
Jag är trött bara. Har mycket olika saker att ta ställning till. Vissa saker blir enklare i trettiosexårs-åldern, så glömmer man hur jobbiga dom är när dom slår en i huvudet. Det är mjukare och långsammare, men man sjunker likadant.
En annan sak: Det var kul att skriva så. Att jag lägger ner. Jag visste inte själv riktigt vad jag menade. Lite mystisk. Kanske skrev jag det bara för att du (och andra läsare) skulle skrika till mej, stanna!
Vi får se, jag kanske ska ordna en omröstnig som så många andra.
Man går in i affären, och där finns varorna, och där är pappret som du läser från, hur du ska göra. Hur du ska ta dina steg.
Det kan bli så tråkiga steg, som bara leder dej tillbaka till där du hade lovat dej själv att aldrig hamna.
Different, but same, same, som jag brukar säga.
Post a Comment