Bomber och granater, och Charlotte Perrelli i Malmö. Varför?

”Svenska försvaret presenterar stolt (på alliansfri engelska, nä, amerikanska): Swedish battle camp.”
Det blir minfält och stridsfordon och flygplan, Jas 39 Gripen. På stora scenen: VÄPNAD STRID.
Och något stridsfartyg i hamnen. Men det finns mer grädde på moset, vänta lite …

Jag försöker mej på reklam. Men jag är kanske inte rätt kille, vi får se.

När jag gjorde vapenfri tjänst, på Rosengård i början av nittiotalet, var det närmaste strid vi kom när en pensionerad general störde vårt dagliga arbete inom hemtjänsten eller barnomsorgen, eller som musiker på äldreboende och bland dagisbarn. Enda gången vi krigade var när den gamle yrkesmilitären skulle lära oss kriga som rollspel i det högst huset på Rosengård. Vi skulle vara kreativa och följa reglerna, vi fick olika uppdarga. Jag blev journalist tillsammans med några andra, Sverige var ockuperat, vi var motståndsjournalister (givetvis), vi spred ett rykte om Mul- och klövsjuka i pressen. Det blev kalabalik.
Men se, då tog det hus i helvetet, så fick man inte göra, sa den gamle översten (som var trevlig för övrigt), det fanns inte med spridande av sjukdomar i det rollspelet subventionerat av den svenska försvarsmakten. Så fick man inte leka krig.

Jag cyklar varje dag (hemåt eller bortåt beroende på vinden) längs Ribban och Limhamnsfältet i Malmö. Jag hejar på en tjej med stavar som jag har sett nu varje dag i ett år. Nickar till den svarte äldre mannen i keps som promenerar, känner igen kärringarna som alltid går och har sittdynor med sej. Vi är ett gäng, då vid niodraget. Jag cyklar på cykelbanan, dom går på gångbanan, någon joggar eller åker skidor på cykelbanan (det får man, om man rör sej betydligt fortare än gångtrafikanterna), vi sköter oss och trivs.

Men det har varit liv dom senaste dagarna. Stängsel har byggts, läktare har byggts, överviktiga hemvärnsmän (tror jag) har suttit och druckit kaffe utanför kamouflerade tält medan unga eller utländska arbetare har byggt vidare. Korpraler har pratat i mobiltelefoner och önskat sej tillbaka till knastrigare varianter av kommunikation.

VARFÖR?

”Svenska Försvaret presenterar stolt: Swedish Battle Camp.

Artister: Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Joe Labero, Fame.

Alltså. Svenska försvaret presenterar stolt: Nu ska vi jävlar i det lära svenska barnfamiljer och pensionärer kriga.

Eller är det en invasion på gång?
Eller ska man bussa blattedrägg från Rosengård till den väpnade striden och ge dom ett slag med k-pist-kolven och lära dom veta hut.

Hemvärnsgubbarna dricker mer kaffe och pratar som man gör på eviga kafferaster.
”Har ni hört den om generalsfrun som blev misshandlad, och mannen åkte dit, hö hö, men inte för dom upprepade våldtäkterna, hö hö …”
”Nä, hö hö.”
”Hon vill veta vem som har gjort det, hö hö, vem som då har våldtagit henne, hö hö …”
”Nittiettan, hö hö?”
”Nä, Fyrtisjuan Löken, ha ha ha, fattar ni, LÖKEN!”
Och längre bort hörs ljuden fråbn susande björkar i fjärden, en dragharmonika och vänslande bland brännässlorna i slänten, nedanför dansbanan med en sprucken Explorer i vekaste livet.


När jag står utanför stängslet och antecknar attraktionerna och artisterna, ja, ni vet, Charlotte, väpnad strid … Tittar två lumpargrabbar hotfullt på mej när dom spanar förbi, båda har K-pistar.

Jag slutar skoja, vi får se upp, det är en invasion på gång.