Olika dödar i fyrtioårsåldern i USA och Australien

Sol igen. I morgon ska det blåsa noll meter i sekunden, och solen ska skina. Jag tror det när jag slänger upp en död nyckelpiga i luften, nä, några grässtrån som faller alldeles rakt ner i marken utanför fiskehoddorna där jag brukar sitta och anteckna på förmiddagarna. Ett solbränt jobb för Jonte Bergh.

Döden i USA.
Jag missade dokumentären om John Holmes igår. Nån sorts komplex kanske. Eller bara det att jag numera bara ser på video, eller textteve, eller Så ska det låta.
Han dog ju tidigt John, efter att ha knullat med 14 000 kvinnor, enligt egen utsago.
Där ligger ju Bill Wyman i lä, hans största bedrift är ju att han knullade mest i Stones. Enligt en av kvällstidningarna kämpar Keith för sitt liv nu, han har knullat minst. Nä, det är ju Charlie, fast han kanske har knullat mest ändå, med sin fru.
Bill har i alla fall tillkännagett (helt obittert) att han inte vill se Stones, det händer inget längre, Mick är bara bitter och har komplex för att han har knullat färre kvinnor än Bill, hävdar Bill (men vad säger Bull?), att Mick struttar runt och tänker på det hela tiden, vrider sej i sängen i svett och plågor varje natt. Tror Bill, om jag tolkade det rätt.
Vad Bill gör? Han spelar blues i Trollhättan och har konstutställningar (fast det kan vara spjuvern Ronnie, jag vet inte så mycket som det verkar om Stones).
Och Keith var halvpackad och klättrade upp för en palm, och trillade. Det är något jag kan relatera till. Jag har brutit armen två gånger på liknande sätt. Och i Arvika bröt jag nyckelbenet efter en basketmatch som slutade i ett fall från en ribbstol.

Döden i Australien.
Mycket sorgligare. En av dom stora som man ofta glömmer, jag gör det titt som tätt.
Det började långt innan, men en gång i Köpenhamn 1991 (tror jag). Rickard och jag tog färjan från Malmö, Flygbåten. Jag gjorde vapenfri tjänst i Rosengård och Rickard pluggade i Lund. Åkte på eftermiddagen. Drack öl och sånt. Gick mot Vesterbro för att hitta biografen som var konsertlokal, Saga (?). Vi skulle se Lloyd Cole, en annan av dom stora, men det som nästan var större var att Go-Betwwens skulle vara förband. Go-Betweens, dom fanns ju inte ens längre. Och det gjorde dom inte heller, det var bara Robert Forster och Grant McLennan med varsin akustisk gitarr och biostolarna var av röd plysch och utanför fanns en bar, ett krypin, en gammal teaterbar med direkt anknytning till konsertlokalen. Rickard och jag bjöd varandra på äckliga drinkar, men det var fantastiskt med dessa två män som sjöng så fina sånger. Talulah, Right here, Spring rain, People say I´m mad to love you (fast den heter inte så), och andra som jag också har glömt.
Men så läste jag igår att Grant var död, död av en hjärtattck i sängen. Jag visste inget om honom, mer än flera fina låtar på soloplattorna på nittiotalet, och gruppen Jack Frost med Steve Kilbey från The Church.
Lloyd spelade fint sen och Rickard spydde på en plyschfåtölj under sista extranumret.

Han blev 48 år, Grant McLennan.
John Holmes blev 43 och Keith Richards är 62.
Nästa vecka fyller Bill Wyman 17, då är han äntligen lika gammal som Mandy Smith var när det begav sej.