Den här tiden på året då och nu i Halland och Skåne
Kamrater! Igår var det punsch till lunch och sillar innanför frackvästarna när studentmössorna flög i skyn utanför Grand under promenaden ner till verandaserveringen i Stadsparken, och ner och ner till under grisarna bland all skiten som Big Brotherstudenterna spyr upp i dag. Annat var det förr! På min ära!
Men det är bara att ta med sej datorn till Stadsparken i Lund numera, fick jag höra förra veckan, allt är uppkopplat per satelit (tror min fru).
Vi möblerade om igår. I köket och i sovrummet. Elsa har fått en fransk frisyr och hade dagen till ära prinsessklänning som hennes mamma hade sytt. Och jag gjorde fotbollspelarmat deluxe. (En köttbit, pommes och bearnaise,ni vet, och en cola. Och några slingor i håret och sådär lagom rufsigt). Fast potatisgratäng (också den åt det franska hållet), ryggbiff och champinjoner och en tomatsallad deluxe (åt det grekiskskånskahållet med fetaost och sillspad sidan om).
Elden då? Jodå, det var folkvandring bland Limhamns barnfamiljer och det var helt meningslöst att ringa med ringklockan på cykelvägen, ut på den stora vägen istället och facklornas eld blåste i vinden och Elsa undrade på sin barnsadel var Amelie var, på sin barnsadel, och skrek likadant.
Sen gick en kedjerökande gubbe runt och hällde tändvätska, och sen T-röd (som han fick offra?) på elden som till slut tog sej. Man saknade sången då. Vintern rasat ut. Men från matosstånden och lastbilsflaket som var scen hördes discodunk, dunkadunka, när man kunde få skönsång.
Utanför Halmstad 1990 (?). Vi var jättefulla och rullade nerför backen, över koskit och stenar och enebuskar. Rullade nästan in i elden som var gigantisk och luste upp hela bukten. Så sjöng vi Perssons Pack, Sista kvällen i april. Högt och fulla, så vi märkte inte att kören från Trönninge sjöng mycket vackrare, märkte inte att folk blängde och blev arga. Tills någon sa till oss, då fattade vi inte, var oförskämda bara. Det är ballt med Valborg.
I Limhamn i går, vad jag önskade några goda körsångare vid flammorna.
Men till slut, vi gick bort till stånden och lastbilsflaken och en smålänning från Wesleykyrkan pratade om Oskar och Kristina i Amerikat och hur det inte dög med att fira Valborg på småländska eller nåt, mycket snack. Men sen sjöng Limhamns gospelkör och alla tjejerna ville vara Karola och alla killarna hade för korta jeans. Och ljudet var dåligt. Men det svängde och var inte dumt alls. Lord of the harvest, we worship you, we worship you.
Sen cyklade vi hem och ungarna såg på Bambi och vi andra drack vin och lättöl.
Och idag är det första maj och jag ska inte demonstrera i år heller. Har aldrig gjort det. Bara en gång när jag gick på Fridhems folkhögskola och man fick åka buss till Malmö för att demonstrera mot att åldern för att få studiemedel skulle sänkas. Där brann vi, Micke och Anna och jag. Och fick en dag i Malmö istället för bonnvischan i Svalöv.
Men vi brukar åka till Vänsterpartiets utefest i parken utanför biblioteket, det brukar vara bra musik och goda korvar, och ett och annat tal att lyssna på.
Jag skulle vilja vara en god socialdemokrat, stolt. Men det är alldeles omöjligt, sen en lång tid tillbaka, sen innan jag fick min rösträtt.
11 comments:
Men varför i hela världen var ni emot att åldern för studiemedel skulle sänkas? Säger jag bittert. Som inte hade åldern inne på Fridhem och fick stanna i bonnvischan Svalöv för att pengarna inte räckte till nånting ...
Den övre gränsen skulle sänkas. Det var många äldre läste in gymnasiet på Fridhem, folk i femtioårsåldern, nu var förslaget så att dom inte längre skulle få något studiemedel, m ao, inte kunna utbilda sej, för att dom var för gamla. Det var alltså för dom äldres skull, inte för att vara jävliga mot dom yngre.
Karl-Oskar, alltså, Vilhelm Moberg, ni vet.
Hemkommen från Slottsparken, inte så bar band, man vill ju gärna ha Wiehe eller Ola Magnell. Men det var halvbra reagge, men sån är väl den unga vänstern. Och ett bra band som hette Jazzattack.
Och korv hann jag aldrig köpa.
Ja just det, nu minns jag. Vad skönt, då slipper jag vara arg.
goddag
Jag var och hörde på dig och LT Fisk på Stationshuset i Röstånga. Har följt din blogg lite till och från sen dess.
Fanken , du är ju bra Jonas! Riktigt bra!
Jag ska snart ta studenten och kastas ut i verkligheten och livet. När jag stöter på människor som dig får jag verkligen ångest. Vad ska JAG göra med MITT liv?
Jag vill också bli....någon.
Jag vill också bli..... jag hatar ordet cool men, nja soft kanske är bättre. Eller skön. Jag vill bli en skön människa.Äh du fattar vad jag menar.
Men hur?
Vad gör MIG lycklig?
JAg vill också ha en fru , en kolonistuga och tre cyklar med punka.
Min bror heter också Jonas. Han är också rätt bra. Han snusar och är ganska lat men ändå rätt bra.
Ha det finemang!
Hej Fröken Elin.
Jag tog studenten 1988 med ofullständigt betyg, det är möjligt att jag kände mej cool då, men också mycket vilsen och ensam. Det har jag gjort större delen av mitt liv, samtidigt som jag också varit nöjd och glad ofta. Jag strävar verkligen efter att vara soft (fast jag brukar kalla det avslappnad, eller halvportugis). Det kommer nya saker hela tiden.
Det är väl bara att köra på, det som har gjort att jag över huvud taget lever är att jag har haft något som jag tror på (skriva), annars hade jag aldrig orkat ta mej ur dom problem jag hade under flera år. Samtidigt som min strävan efter att få göra vad jag ville när jag var i din ålder, min känsla av att alla missuppfattade mej gjorde att jag gav mej in i den där karusellen av sprit och annan skit.
Förr eller senare tror jag att man står och är hyfsat nöjd med livet, och förstår att det är allt man kan begära, att vara hyfsat nöjd. Det finns upp och ner, det är bara att se till att uppskatta uppen, göra dom fler än neren.
Nu känner jag mej som en gammal farbror som klappar dej på huvudet. Det var inte meningen.
Lycka till, hoppas att du mår finemang också.
Det kommer att gå alldeles utmärkt för fröken Elin. Gamlingar som Jonas och jag vet. Det måste vara den ultimata ambitionen: att bli soft. Hurra för dagens ungdom!
Jag har en känsla av att det blir så, när man läser vad en människa skriver, ser honom uppträda nån gång, att man tror att den personen är så cool och skön som han verkar på scenen eller i skrift. Jag har ännu inte vant mej vid att det finns unga människor (och äldre) som läser det jag skriver.
Jag är en orolig människa som jobbar på att bli lynare, som vi reservdanskar säger. Men jag har en avslappnad sida också, jag säger hej till den allt oftare, säger fuck off till den jobbige och stirrige snubben som också är jag.
Jag och min fru går i terapi tillsammans, vi måste det. så ser den coola verkligheten ut.
Jag har en känsla av att det blir så, när man läser vad en människa skriver, ser honom uppträda nån gång, att man tror att den personen är så cool och skön som han verkar på scenen eller i skrift. Jag har ännu inte vant mej vid att det finns unga människor (och äldre) som läser det jag skriver.
Jag är en orolig människa som jobbar på att bli lynare, som vi reservdanskar säger. Men jag har en avslappnad sida också, jag säger hej till den allt oftare, säger fuck off till den jobbige och stirrige snubben som också är jag.
Jag och min fru går i terapi tillsammans, vi måste det. så ser den coola verkligheten ut.
Tack för "klappen på huvudet". Var nog precis vad jag behövde. Anna P:s ord värmde också gott.
Nu när vårsolen äntligen har hittat hit, högskoleprovsresultatet har kommit ( slutade på 1.3, bara en poäng från 1.4. Och det var ändå första gången. Alla säger att det går bättre andra gången!) och jag dessutom har fått med mig en kompis som vill följa med ut och upptäcka världen nästa vår, känns allt mycket hoppfullare (eller heter det kanske mer hoppfullt?). Det enda som tynger ner nu, är en förbaskad visdomstand som envisas med att tränga fram där den absolut inte får plats! Nej nu ska jag ta en dag i taget, njuta av den härliga våren, och sjunga om studentens lyckliga dar....
Tycker det är ganska synd att du raserar hela min bild av ideal-människan bara. Klart att jag också förstår att ingen är perfekt och blablabla. Men som ung och dum och rätt vilsen i den stora världen känns det ändå rätt skönt att ha en dröm om, eller en illusion av den perfekta människa. Någonting att sträva efter, att önska att man var. Även om det alltid gäller att vara sig själv först och främst!
Sen förstår jag inte varför du måste hålla på och nervärdera dig själv. Acceptera att folk tycker du är bra och njut av det istället (oj, det tipset bör jag nog också ta åt mig, när jag tänker efter)! Och vem behöver INTE gå i terapi? För mig verkar den här bloggen funka nästan lika bra, just nu!
Tack för allt!
Fröken elin: Det säger terapeuten också, att man inte ska nedvärdera sej själv.
Jag är ganska stolt över mej själv, men samtidigt medveten om mina brister.
Tack själv.
Post a Comment