Om Black Jim i finnskogarna eller när vinden viner i november i Borstahusen
Just nu visas det en film om Dan Andersson på teve. Jarl Kulle spelar huvudrollen. Inget ont om den döde Jarl, men inte riktigt så Dramatenisk tror jag att Dan var. Fast Fan vet. Hans dikter är ju ganska långt från vardagsrealism, eller är dom det? Jag vet inte, faktiskt.
Jag vet inte om vinden ven. Men jag minns att jag var mycket ung när jag plockade fram den gröna boken med Dan Anderssons samlade dikter som pappa ibland sjöng och läste ur. Och alltid hamnade jag i den vackert sorgliga historien om Tiggaren från Luossa. Jag tror att det är mitt starkaste litterära minne. Och mycket mer än så. Fast jag under åren förändrats och lärt mej mer om litteratur och livet, så kan jag inte släppa det där om det som finns bortom bergen, och allt det andra. Det gör inte mej världsfrånvänd, det hjälper mej att stå ut när det är jobbigt, att tycka att allt är fint när det är bra. Jag vill inte skriva mer.
Jag ska fanimej gå och se slutet på den där filmen nu, fast jag inte tittar på teve före 2200 timmar (som vi säger in the Army). Jag har alltid gillat Jarl Kulle.
Thåström sjunger om när giftet tog Dan i den låten Om Black Jim. Dom hade inte vädrat ut på hotellet. Han var tonåring och ensam i Amerika, Dan, också. Han satt inte bara vid milan och sjöng sin sång. Han blev också rejält refuserad, bara så ni vet, ni odödligaklassikerwannabees. Hang in there (som vi säger med gröna kläder).
1 comment:
Jag såg aldrig filmen. Det började nämligen regna. Jag älskar att cykla när det regnar, när jag inte ska någonstans, inte har bråttom, cykla i galonjackan och lyssna på freestylen bara. Militärbilarna och allt det andra är borta nu, och när det regnar slipper man flygfäna som inte är myggor, som kommer i svärmar, som verkar bo i buskarna längs cykelbanan. Och sen ut så långt det går, mot Lagunens småbåtshamn, och titta mot Ön där höghusen som liknar hotellkomplex, i Spanien ligger, det tycker jag om, och fiskebodarna, och gubbarna som hummar och spanar. Nytt och gammalt och allt flyter ihop och där bakom ligger bron och jag stannar i regnet och sätter mej kort på en bänk och där är bron, ja, och jag tänker på Dan Andersson, Det är något bortom ...
Nytt och gammalt.
Post a Comment