Livet är bittersweet and then you die, i Hästveda eller på en ö, eller högst upp på apberget när dumheten exploderar

Havet är inte helt stilla men mycket vackert. Om jag böjer mej ut genom fönstret kan jag se Ven, nu ser jag bara Köpenhamn. Jag sitter i mitt gamla pojkrum, mina föräldrar är också äldre och i Spanien.
Jag sitter i mitt gamla pojkrum och allt blev naturligtvis annorlunda än för tjugo år sen, när jag började tro att jag redan var flygfärdig. Hoppade ut från det här fönstret än gång, var inlåst, hoppade ut och sprang ner till havet alldeles intill, sprang och sprang och hittade henne till sist, och vi badade i natten, men inget mer.
Hon bodde på Ven men hade en liten lägenhet i Landskrona.
Jag letade efter henne på Ven sen, den sommaren, förgäves.

Svett och dansbandscountry. Vi tog tåget till Osby och åkte med svärföräldrarna till Hästveda. På loppisen såg jag saker som man nästan skulle värja sej för att slänga, för att man tyckte synd om dom andra mer rejäla soporna. Men några Buster fick jag tag på och häng med i svängarna nu: Åshöjden i Buster, trevliga hejaramsor åt det hållet när corny för längesen är passerat, och häng med, igår på Landskrona IP, lördagsmatch och aporna hade svalt ner bananerna med öl. Dom ståtliga vikingarna från Landskrona som tog över klacken när många av dom mer seriösa supportrarna av olika anledningar saknades. Två eller tre gånger höjde dom sina ölglas och skrek den klassiska ramsan: "Så ska det låta när grabbarna är kåta, bullfitta bullfitta in och ut." Och skrattade och var stolta. Sen skulle den svarte högerbacken kasta inkast, Hey bananaboy, skrek någon. Ingen annan i klacken hyschade eller sa till idioten.
Vänsterbacken vände sej upp mot läktaren, och domaren sa något till honom. Det är möjligt att det ger BoIS böter. Bra jobbat stolta jävla bonnaviking!
Jag hejar alltid på BoIS, även om jag tycker att laget och ledningen sviker ibland. Men jag vet inte vad det är jag älskar så. Jag har nästan helt slutat gå på supporterföreningens pub, jag orkar inte längre vaska fram guldkornen bland alla idioter.
Vad är det jag älskar? Är det sjuttiotalet när jag lämnade utsikten mot Köpenhamn och vidare bort, för att gå med min brorsa, farsa, farfar och andra släktingar på match. Att kanske få köpa en korv eller glass. Att få ett tuggummi av farbror Hans.
Jag vet inte. Jag vet inte om det var så roligt då.
Men jag vet att det pirrar i magen när det är matchdag, att det är kul att stå och gnälla med Windy. Igår hann vi dessutom med en bira innan familjelivet kallade tillbaka.

Vad är det jag älskar med Hästveda Marknad? Ingenting. Men det var trevligt att gå och få svettfläckar under armarna. Att se Elsas stora ögon inför allt hon ville ha, och fick, eftersom mormor var med. Det var en fröjd att genom bruset känna igen en loj röst och säga till min svärfar: Är det inte Jonny Cosy? Men det visste ju inte han. Men visst fan hade Jonny C ställt fram sin synt, programmerat datorn och kastat på sej dragspelet, sjöng sina låtar i sann Hasse-Kvinnaböskestil inför en hänförd publik, visst fan var Ankan (hans fru) framme och gjorde sina versioner av några sextiotalsklassiker med gott kanske något övertänt) humör.
Kanske älskar jag det.

Jag började gråta utan botten en gång för ett eller två år sen. En mamma och en pappa hedrade minnet, på familjesidorna, av sin son som varit död i ett år. Sonen blev tre år. Jag grät av den förtvivlan som jag ändå inte kunde känna fullt ut, det var ju inte mitt barn. Att förlora så mycket. Jag kände inte pappan, men hade träffat honom nån gång. Han är tecknare och musiker.

Vi åkte till Ven sen, på fredagen, jag och Johanna. Vad älskar jag med Ven? Som BoIS, jag vet inte. Men att Ven finns. Jag har gått runt ön i januari medan en rolig fotograf tog bilder till ett projekt som aldrig blev något, men vi åt mackor med stäkt ägg och drack Whisky.
Jag har gjort mycket annat också, som ni nog gärna vill veta, vänner, men en annan dag.
Fast det här. Johanna och jag gick den renoverade Hakenstigen och svettades och stannade vid Bernes camping där vi spelade minigolf. Jag vann med tio slag och Johanna förstod int hur. Hon tror verkligen att hon alltid ska vinna över mej. Så hon bjöd på en dubbel lättöl. Sen badade vi i vinden i vågorna i Norreborg och det var verkligen årets i särklass bästa bad. Var försiktig i vågorna, men älska dom. Ja, ni vet, som vilken kärlek som helst.

Venfestival. I alla fall, sen stod han där, fast satt. Andi Almqvist, mannen som skriver om saker han känner till, död, skilsmässa och alkoholism. Men med en distans och ett leende på läpparna. Som alla som vet vad misär handlar om. Tillsammans med Svante Sjöbloms fina band (ståbas, munspel, en stålgitarr och en vanlig) blandades egna låtar från långt ner i 30- 40-talets bluescountry med andras låtar från långt ner i 30-...... Ni fattar.
Och Let love in, och When I paint my masterpiece.
Det var jävligt bra i solen och vinden. Och dom spelade längre än vad dom skulle. Bra.

Nu börjar Svensktoppen, så det är dags för mej att gå och bada.
Det blir alltid annorlunda.
Detta skulle ha varit mörkt och poetiskt.
Shit happens, and then you die.