Döden i havet på Österlen och andra ställen

En flicka i treårsåldern står alldeles nära avloppet, i havet alldeles nära stranden. Det är sommaren som blev så varm och slog runt på det konstiga sättet för dom som nu äntligen fattat attt man ska semestra i augusti.
Nå väl, augusti har inte ens börjat. Man kan spotta på en sten tills den blir våt.
Flickan i havet nära att lära sej simma rakt in i avloppet. På en bild i Kvällsposten kring en artikel om koleran som hotar sprida sej längs östkusten och i några sjöar. Kolerabakterier söker sej ut i vattnet från avloppen.
"Klart att man är orolig", säger treårings pappa, och poserar framför kameran medan hans dotter nosar på avloppsöppningen.
DET ÄR HUMOR.

Idag begravdes Birgit. Jag tycker att begravningar är viktiga. Att få sörja och tänka och minnas. Att få ur sej skiten kollektivt. Att få visa sina såna sidor.
Synd bara att prästen var så trist. Psalmerna var fina och Bridge over troubled water och Summertime fungerade sjungna av solosångerskan, Anki, som en gång var med på svensktoppen med biten Jag vill leva loppan i Landskrona.

Johanna och jag tältade för första gången tillsammans, i Simrishamn. Det gick bra. Det var billigare än hotell. Men middagen var dyr. Och lunchen i Hammenhög gick på trehundrafemtio spänn.
Jag köpte fortsättningen på Dessa vackra hästar (så heter den väl), Corman Mc Carthy (väl?), en jävligt bra bok i alla fall. Och jag visste inte ens att den fristående fortsättningen i det som kallas gränstrilogin fanns på svenska. Så nu, fem spänn av John Annas på torget i glada Simris. Där jag också fick höra den Kvinnaböskes engelska version av Änglahund.

Jag tänkte berätta om min tid som journaliststudent, men det får bli en annan gång.

Döden i Borstahusen

Min egen dator funkar inte. Jag skriver i Borstahusen. Mina föräldrar är fortfarande i Spanien. Birgit tar in posten. NEJ! Det gör hon inte. Birgit är död. Banjo har ingen matte.

Det måste ha varit i början av åttiotalet, när Folke och Birgit flyttade in i huset bredvid vårt. Folke var läkare. Dom var danskar. Dom var snälla. Dom var kloka. Dom var roliga. Dom tyckte kanske om att dricka något över genomsnittet. Underbara människor.
Det är flera år sen Folke dog. Men Birgit har hängt i. Jag brukar alltid gå in och prata med henne, klappa banjo. Birgit tyckte mycket om Elsa och Johanna. Hon var en människa som jag vill att människor ska vara. Trevliga utan att vara trista och banala.

Jag tror inte att hon såg en enda BoIS-match, men hon visste alltid hur det gick. Jag träffade henne på bibblan ibland. Jag brukade få en hundring när jag skottade eller klippte häcken, fast jag inte ville. Du behöver dom bättre än jag, sa Birgit. Jag vet att hon tyckte om mej. Att hon var glad för min skull när mitt liv blev bättre. Hon köpte alla mina böcker. Men hon skulle köpa dom av mej, ingen anna skulle tjäna pengar.

Igår gick Birgit ut i det långgrunda vattnet för att bada, som hon alltid gjorde. Hon flöt iland lite längre söderut, död. Jag vet inte vad som hände. Men det är så sorgligt.

Men ändå. Om hon nu fick en hjärtattack eller en hjärnblödning. Då hade hon bara blivit ett kolli. Inget vin och inga cigaretter. Inga bad och inga promenader med Banjo.
Jag tror att hon blev sjuttiosex. Jag ska gå på hennes begravning. Jag kommer att fortsätta besöka mina föräldrar, men jag kommer att sakna Birgit varje gång.

The Open i Liverpool och Landskrona

Idag börjar 135e, eller 136e upplagan av British Open i golf. Den tävlingen har jag spelat många gånger.
Som elva- tolvåring och några åt framåt var jag en mycket hängiven golfare. Tillsammans med andra, men också mycket ensam. Jag vill minnas att jag trivdes då. Med freestylen på våren, hösten, vintern, när det inte fanns så många andra på banan. att spela med flera bollar och lyssna på Dan Hylander, Uffe och Ebba Grön. Min brorsas freestyle, jag hade ingen egen än.
Jag var på golfbanan innan skolan en del, inte för att jag ville bli bäst, tror jag, mer för att det var en så stor del av mitt liv, jag tyckte så mycket om det. Att gå och fundera, låtsastävla mot Tom Watson, Seve Ballesteros och, framför allt, Lee Trevino, den skojige mexiamerikanen som var min idol. Att gå och filosofera.
Alla tre hade vunnit The Open, och jag brukade ändå slå dom, ni fattar, ni förstår vem ni snackar med.

Golf var en liten sport då. Men Svensk Golftidning kom, ett magasin som jag läste om och om igen, jag undrar ofta var alla dom tidningarna från början av åttiotalet har tagit vägen, jag saknar dom. Har kollat på mina föräldrars vind, men jag misstänker att dom blivit andra tidningar för längesen.

När mörkret kom på hösten, med dimman och fukten vid fyradraget, att gå in i klubbhuset och upp på andra våningen där Sune och Sune och Johansson och Nisse brukade spela Jönsson, ommycket pengar.
Man lärde sej mycket, kortspel, kröka, ja, spela golf. Många av Sveriges bästa golfspelare kom från Landskrona på den tiden.

Jag försvann bort i annat sen. Och jag är konservativ vad det gäller golf. Jag tycker inte om alla idioter som spelar golf idag, som inte vet något om vett och etikett. Jag tycker inte om deras kläder, jag tycker inte om deras prat och skryt, men jag minns mobiltelefonerna som vägde mer än golfbagen som vissa hade med sej ut på banan för hundra år sen. Jag minns den loja stämmningen när idrott och alkohol hörde ihop, ibland. Jag tycker inte om människor som slänger skräp på gatan heller. Jag tycker inte om diviga fotbollsspelare. Jag tycker inte om folk som luktar häst. Jag tycker inte om människor som ljuger, som blir avslöjade och ger med sej precis det som behövs, men har mycket lögner kvar. Ja tycker inte om att märka lögner och vara tvungen att nysta och vara detektiv. Jag strävar efter sanning, ska det vara så jävla konstigt och svårt.

Som bäst hade jag tre i handicap.
Som bäst gick jag fem under par dom sista elva hålen i Kalmar 1987. Jag spelade med Robert Karlsson. Han ställer upp i British Open idag, lycka till!

För dom (den) av mina läsare som bor i Malmö och är intresserad av mina gamla böcker kan jag meddela att min svåråtkomliga lilla debutroman Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, finns i Konsthallens bokhandel. Åttio spänn. Omslaget är mycket minimalistiskt och ljusblått, ingen text på ryggen (ett misstag) och fel text på baksidan (också ett misstag), men inne i boken finns det jävlar i mej inte så många misstag. En stark debut! Står på B, svensk skönlitteratur.

Detta är inte det sista jag skriver. Men antagligen det sista på bloggen som trettiosexåring. På söndag blir jag lika gammal som Henrik Larsson blir i september om två år.Jag är fortfarande tjugo år yngre än Bossen och Ulf Lundell. Jag har tid på mej.

Jag behöver inga presenter. Men om ni ändå vill, om ni går förbi Lidl i LA så står det en småtjock snubbe i artonårsåldern och spelar dragspel ganska dåligt, skänk honom några kronor.

Livet är bittersweet and then you die, i Hästveda eller på en ö, eller högst upp på apberget när dumheten exploderar

Havet är inte helt stilla men mycket vackert. Om jag böjer mej ut genom fönstret kan jag se Ven, nu ser jag bara Köpenhamn. Jag sitter i mitt gamla pojkrum, mina föräldrar är också äldre och i Spanien.
Jag sitter i mitt gamla pojkrum och allt blev naturligtvis annorlunda än för tjugo år sen, när jag började tro att jag redan var flygfärdig. Hoppade ut från det här fönstret än gång, var inlåst, hoppade ut och sprang ner till havet alldeles intill, sprang och sprang och hittade henne till sist, och vi badade i natten, men inget mer.
Hon bodde på Ven men hade en liten lägenhet i Landskrona.
Jag letade efter henne på Ven sen, den sommaren, förgäves.

Svett och dansbandscountry. Vi tog tåget till Osby och åkte med svärföräldrarna till Hästveda. På loppisen såg jag saker som man nästan skulle värja sej för att slänga, för att man tyckte synd om dom andra mer rejäla soporna. Men några Buster fick jag tag på och häng med i svängarna nu: Åshöjden i Buster, trevliga hejaramsor åt det hållet när corny för längesen är passerat, och häng med, igår på Landskrona IP, lördagsmatch och aporna hade svalt ner bananerna med öl. Dom ståtliga vikingarna från Landskrona som tog över klacken när många av dom mer seriösa supportrarna av olika anledningar saknades. Två eller tre gånger höjde dom sina ölglas och skrek den klassiska ramsan: "Så ska det låta när grabbarna är kåta, bullfitta bullfitta in och ut." Och skrattade och var stolta. Sen skulle den svarte högerbacken kasta inkast, Hey bananaboy, skrek någon. Ingen annan i klacken hyschade eller sa till idioten.
Vänsterbacken vände sej upp mot läktaren, och domaren sa något till honom. Det är möjligt att det ger BoIS böter. Bra jobbat stolta jävla bonnaviking!
Jag hejar alltid på BoIS, även om jag tycker att laget och ledningen sviker ibland. Men jag vet inte vad det är jag älskar så. Jag har nästan helt slutat gå på supporterföreningens pub, jag orkar inte längre vaska fram guldkornen bland alla idioter.
Vad är det jag älskar? Är det sjuttiotalet när jag lämnade utsikten mot Köpenhamn och vidare bort, för att gå med min brorsa, farsa, farfar och andra släktingar på match. Att kanske få köpa en korv eller glass. Att få ett tuggummi av farbror Hans.
Jag vet inte. Jag vet inte om det var så roligt då.
Men jag vet att det pirrar i magen när det är matchdag, att det är kul att stå och gnälla med Windy. Igår hann vi dessutom med en bira innan familjelivet kallade tillbaka.

Vad är det jag älskar med Hästveda Marknad? Ingenting. Men det var trevligt att gå och få svettfläckar under armarna. Att se Elsas stora ögon inför allt hon ville ha, och fick, eftersom mormor var med. Det var en fröjd att genom bruset känna igen en loj röst och säga till min svärfar: Är det inte Jonny Cosy? Men det visste ju inte han. Men visst fan hade Jonny C ställt fram sin synt, programmerat datorn och kastat på sej dragspelet, sjöng sina låtar i sann Hasse-Kvinnaböskestil inför en hänförd publik, visst fan var Ankan (hans fru) framme och gjorde sina versioner av några sextiotalsklassiker med gott kanske något övertänt) humör.
Kanske älskar jag det.

Jag började gråta utan botten en gång för ett eller två år sen. En mamma och en pappa hedrade minnet, på familjesidorna, av sin son som varit död i ett år. Sonen blev tre år. Jag grät av den förtvivlan som jag ändå inte kunde känna fullt ut, det var ju inte mitt barn. Att förlora så mycket. Jag kände inte pappan, men hade träffat honom nån gång. Han är tecknare och musiker.

Vi åkte till Ven sen, på fredagen, jag och Johanna. Vad älskar jag med Ven? Som BoIS, jag vet inte. Men att Ven finns. Jag har gått runt ön i januari medan en rolig fotograf tog bilder till ett projekt som aldrig blev något, men vi åt mackor med stäkt ägg och drack Whisky.
Jag har gjort mycket annat också, som ni nog gärna vill veta, vänner, men en annan dag.
Fast det här. Johanna och jag gick den renoverade Hakenstigen och svettades och stannade vid Bernes camping där vi spelade minigolf. Jag vann med tio slag och Johanna förstod int hur. Hon tror verkligen att hon alltid ska vinna över mej. Så hon bjöd på en dubbel lättöl. Sen badade vi i vinden i vågorna i Norreborg och det var verkligen årets i särklass bästa bad. Var försiktig i vågorna, men älska dom. Ja, ni vet, som vilken kärlek som helst.

Venfestival. I alla fall, sen stod han där, fast satt. Andi Almqvist, mannen som skriver om saker han känner till, död, skilsmässa och alkoholism. Men med en distans och ett leende på läpparna. Som alla som vet vad misär handlar om. Tillsammans med Svante Sjöbloms fina band (ståbas, munspel, en stålgitarr och en vanlig) blandades egna låtar från långt ner i 30- 40-talets bluescountry med andras låtar från långt ner i 30-...... Ni fattar.
Och Let love in, och When I paint my masterpiece.
Det var jävligt bra i solen och vinden. Och dom spelade längre än vad dom skulle. Bra.

Nu börjar Svensktoppen, så det är dags för mej att gå och bada.
Det blir alltid annorlunda.
Detta skulle ha varit mörkt och poetiskt.
Shit happens, and then you die.

Korta inblickar i knoget som präglar den skånske eleganten

Igår fick jag prickar på armarna. Den jävla häcken. Men nu är den klippt i alla fall. Så får vi hoppas att den kommunale kontrollanten blir nöjd. Klockan tio cyklade jag hem från stationen längs ribban. Och kände att jag bara måste, jag måste rensa flygfäna ur mitt ansikte.
Hoppade i plurret vid hcp-badet. Bara jag och en bandspelare eller en gitarr från förr som några ungdomar lyssnade till längre bort.

Jag ska skriva en deckare!
Sen ska jag köpa en buss utan tak så ska vi åka runt i omgivningrana, jag och Ulf Brunnberg, och prata om allt kusligt som hänt, och jag ska peka och säga att där var det, och där, och där.
"Och allt detta beror på skatterna", ska Uffe säga och rätta till solglasögonen, "skatterna och allt annat jag skrivit insändare om i lokalpressen."

Men det blir en Malmöbok. Sparbanksstiftelsen och ABF betalar. Ungefär femton författare och journalister ska skriva. Jonte Bergh är redaktör och gör en bok som ingen (mer än Boel Gerell) behöver skämmas för. Dessutom får jag en okej månadslön i ett halvt år. Ett sätt att leva, det också.

In från värmen till svalkan i Limhamn

Svetten kommer när det blir svalare, det skvalar om mej nu. Står på bibblan i Limhamn. Min dator är paj. jag tror att det är mitt eget våldsamma fel, mitt förakt mot tekniska underverk som inte fungerar. Ett slag alltså, och en död eller halvdöd dator.

Jag har börjat läsa Lee Stringer igen. En bok som står i kolonistugans bokhylla. Mitt försök att återuppliva traditionen av att läsa Asterix och Obelix och Lucky Luke, gamla Buster i mormorm och morfars gamla sommarhus utanför Halmstad. Det som bara förfaller bland myrorna nu.

Vi får se när datorn är fit for fight igen. Vi får se när BoIS är det i fyra matcher i rad.

Jag ska bada nu.