Jag och flera med mej ...

... skriver någon feg anonym i en kommentar på min blogg. Ja ja, kul för er, men skriv en namnlista då. En anonym sådan. Det blir nog krut i den. Jag är trött på fegisar.

Som dom slöfockar som skriver insändare och inte kan förstå att invandrare som dansar sitt lands folkdanser offentligt, att det kan vara något trevligt, att man kan DELTA.
Men ... NÄ, vi ska inte delta, vi ska ruttna i vår källare och klaga på allt som är annorlunda.
Observera att jag inte tar ställning för eller emot pengar till folkdräkter. Jag tar endast ställning, och det å det starkaste, mot dom människor som anonymt tar alla chanser att uttrycka sitt rasistiska självgoda självförakt mot andra så fort en chans uppstår.

Jag stör mej inte på människor som tycker annorlunda än jag. Tvärtom. Så länge man kan förklara ordentligt varför man tycker som man gör.
Jag stör mej på människor som är säkra på sin åsikt och vägrar intressera sej för något som är annorlunda. Dom som tror att dom är hemma och hemmet alltid ska se likadant ut.
Dom som säger att dom är nyfikna, men ljuger.

Och utanför snurrar världen.
Och utanför lever människor liv där någon berättar något, och en fråga dyker upp i huvudet, och man ställer en fråga.

Och, titta, man pratar med varandra, man utbyter erfarenheter.
Jaha, du vill ha fransk dressing till din franska hot dog. Själv vill jag ha vitlök, vitlöken kom vandrande från Bjuv på trettonhundratalet, du borde prova den.

Du pratar.
Och i min hjärna sprutar det fram: Hur ska jag hitta fel, hur ska jag hitta fel?
Du pratar.
Och jag funderar, försöker tänka mej in i din värld.
Och någon annanstans grymtar en lerig gris förklädd till "vanligt folk". Nä, fy fan, FLUM!

I min överfulla bokhylla. Just bakom mej i mitt arbetsrum har jag böcker som jag är glad för att dom bara finns. Strandmannen av Peter Khlgård till exempel. Och numera också Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson. Böcker som jag grabbar tag i ibland, läser några rader och känner mej större, ser möjligheter.
Du har inte rätt att inte älska mej, av Peter Kihlgård, jag behöver bara läsa titeln för att gå igång.
Och, återigen, Två av Märta Tikkanen. Och Mia Berners bok om Pentti Saarikoski. Här finns även Raymond Carvers Grannar. Och en massa Slas. V.S. Naipauls Vid flodens krök. Roland Vilas Roll. Olika och olika bra böcker. Viktiga för mej, just nu. Att dom bara finns.

Och samtidigt sjunger Nick Cave, people just aint no good. Och det, mina vänner, vägrar jag givetvis att tro på.

Jag läser När Var Hur från 1972. Jag läser insändare från femtiotalet. Och det är samma snack. Att ni aldrig kan lära er. Framtiden skrämmer men kommer. Självgodheten översvämmar och dränker.

Jag lyssnar på Pluras sommarprogram, synd att han inte har stolpar. Synd att han läser innantill. När jag ska ha mitt sommarprogram så blir det andra bullar. Hoppas att vi lever då.
Men Plura är bra. Han berättar och spelar fina svenska bitar. Plura är en viktig människa i mitt liv.

Karl Gerhard. Den ökända hästen från Troja. Den smyger sej in hela tiden.
Och Hasse och Tage. "Pappa blev så sänd av den där." "Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja." Gissa vilka två Lindemän det är så ska ni få en present.

Lätthet.
Lätthet pratade Peter Kihlgård om en gång när jag var med. Att man ska gå försiktigt som att man beträder tunn tunn is, och under finns ett svart djupt kallt vatten. Så ska man skriva. Till synes enkelt, men med en svart och tung grav att sjunka i under.
Lätthet. Fara.