Monday, July 30, 2007

Döden föder

... och nu är Ingmar Bergman också borta. Man kan inte förlora mot döden, det visste han ju. Första gången jag såg Det sjunde inseglet var jag på väg in i något som jag ville skulle vara allvarlig intellektualism. Jag var stundtals så vuxen, allvarlig och mogen som bara mycket unga människor kan vara. Så var filmen ändå rolig. Precis som Processen.

När min dotter Elsas döptes fick vi ett telefonsamtal på kvällen under festen, Johannas morfar Albin var död. 90 år, lite äldre än Ingmar, som alltså dog samma dag som Alice döptes. Malins dotter Alice. Albin hade jobbat sen han var elva, när han slutligen pensionerade sej i sjuttiofemårsåldern började hälsan vackla. Jag tror att han var mycket lik Ingmar Bergman där.

Vi kom precis lite försent till Hovs kyrka igår, och jag skulle vara fadder. Slog en drill bakom kyrkogårdsmuren och när jag vände mej mot kyrkan där alla väntade, stod prästen i porten och sa något om naturliga behov.
Hov, ja, Hovs kyrka, något stenkast från Hovs hallar där Det sjunde inseglet spelades in. Ödet, Alice.
Och där bakom nånstans hade Bo Widerberg sitt sommarställe, badandes naken med tång i håret. Jag har för mej att Ingmar också tyckte om att bada naken, se där, så hade dom ändå något gemensamt.

Och jag ska vara förebild nu, för Alice. Jag tror att det blir bra.

Min mormor kunde vara jobbig ibland, som alla mina förebilder, men hon hade en speciell styrka och vilja att ändå gå sin egen väg, tror jag. Jag tyckte att hon var tuff.
Som Lars Forsell.
Som Birgitta Stenberg.

Men mina största förebilder är ändå dom HIF-fans som invaderar träning efter träning för att ge sej på Babis Stefanidis, hotar honom via mejl och telefon. Det är bra, jaga iväg alla från Helsingborg, så att det någon gång kan bli ett slut på den stan.

10 comments:

Johan said...

Man kan inte förlora mot döden?

Träffsäkert skrivit, det om att vara mogen så som bara unga människor kan vara!

Minns själv den åldern när man älskade Bergmans- och Kafkas verk! Nån sorts märklig respekt för intellektualitet som bara unga människor har!

HBG lär nog överleva LA iaf! I HIF finns nu tre bra målvakter, den senaste kom hit just från BoIS! :)

Anonymous said...

HBG och LA kommer väl ryka samtidigt när syndafloden kommer. Bara Mjällby kommer att överleva. Bra lite gammalmodiga fans som kämpade tappert igår, precis som spelarna. Respekt.

Windy said...

Ja du, jag orkar inte längre. Det tär för mycket. Jag orkade inte ens följa slutet på matchen hemma vid radion. Det är inte värt det.

niklas said...

Vi är gammalmodiga. När nån i klacken börjar sjunga nåt taskigt är det alltid några som hyschar och säger skärp till dig nu. Jag har aldrig sett Mjällby spela som i första halvlek, och då har jag ändå följt laget sen jag var en liten skit och vi spelade i allsvenskan på 80-talet. Otur att det skulle vara mot just er. Landskrona är ett trevligt place. Det är fint på IP, med solen bakom träden. Jag hoppas BoIS rycker upp sig snart.

Anonymous said...

Gammalmodiga på ett näpet och kärt vis. Ni var bra igår. Och vi, vet inte vad jag ska säga, rent pinsamt var det i alla fall.

Det hoppas jag med. Jag kräver det. Att vi rycker upp oss alltså.

Kul att träffa på dig här Niklas

T.

niklas said...

Det här är också gammalmodigt: supporterbussen gick sönder på vägen hem, en bit ifrån Ekerödsrasten, där spelarna åt efter matchen. Då tränger spelarna ihop sig i bussen och låter en hel busslast (halvfulla) supportrar åka med! Sådant gör en glad.

Men "näpet och kärt", det är väl lite nedlåtande? Nåväl. Allt gott till bloggförfattaren samt fotografen T.

Anonymous said...

Jag har inte stått i BoIS klack på många år. Jag är också en av dom gammalmodiga.

Anonymous said...

Nä. Absolut inte. Det var inte menat som nedlåtande. Utan just fint. Så som människor bör vara mot varandra. Näpna och kära.

T.

niklas said...

Några enkla meningar om er stad. Det föll sig naturligt.

Anonymous said...

Det var en fin text.