Once upon other days in the life
En gång i tiden var det Alf Robertsson. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Det var andra dagar. Det var inte mjukare dagar.
En gång bodde vi ett år i ett hus på Norra Fiskehamnsgatan. Jag måste ha varit fyra, fem, möjligen sex på slutet. När Mumindalen var julkalender, och jag tyckte att den var obehaglig. Jag tyckte mycket mer om svensktoppsbiten Så gick det till när farfar var ung.
Vi lånade Mumindalen på bibblan häromdagen. Min dotter (mina ena dotter nu) är fyra och ett halvt. Hon tycker att Mumindalen är obehaglig. Äppelvinet rinner inte långt från buteljen.
Vi skulle åka till Ven, Myran och jag, han hade hittat jordgubbar och en flaska mousserande vin hemma hos föräldrarna hans. Det var 1992, jag skulle på ett femtioårskalas några dagar senare. Vi hade några öl ockå.
Och missade venbåten.
Och hoppade på färjan till Köpenhamn. På det viset hamnade vi i Roskilde igen efter några års uppehåll.
På de viset var jag inte populär när jag dök upp på min flickväns mammas femtioårskalas.
Bara sår där jag går. Oftast kändes det verkligen så fram till jag var över trettio. Och jag ville inget illa, men gjorde ont ändå.
När man skriver böcker som kan uppfattas som självbiografiska, frågar många, om man inte är rädd för vad andra, ens närmaste, ska tycka.
Mina böcker är inte självbiografiska (förutom En blues från Landskrona) i den meningen att allting har hänt. Men böckerna kan bygga på händelser som jag betraktat, upplevt, eller fått berättade för mej.
Men, och detta är kanske poängen, jag har aldrig hört någon som tyckt sej vara med i mina böcker, beklaga sej eller skälla på mej. Själv känner jag att den skada jag eventuellt gjort, den gjorde jag långt tidigare. Dom såren, om dom finns, är betydligt djupare.
Jag skriver bara böcker.
Jag vill att mina böcker ska ligga tätt intill skinnet på läsaren. Jag vill nån gång skriva en bok som kan vara viktig för någon. Mer eller mindre än så är det inte.
6 comments:
Om man känner till lite om dig, utan att egentligen känna, så kan man lätt förledas att tro att dina böcker är rakt av är självbiografiska. Det blir ofta så...
Det har du alldeles rätt i. Så blir det, när man dessutom kallar en huvudperson för Jonas Sten när man heter Jonas Bergh så får man ju skylla sej själv. Men, Sten och Bergh, viss skillnad ändå.
Jag tycker inte alls att det är konstigt att läsaren utgår från att det är sanningen/verkligheten som skrivs.
Jag tycker bara att det är intressant. Och så särskilt långt från verkligheten är det ofta inte.
Då har samtelet om verklighet nått skrivarskrået.
I fotografiska tidskrifter rasar debatten om verkligheten. Vad som skildras. Och vems verklighet som skildras.
Tror inte på objektiv verklighet någongång. Därför är det viktigt att förstå att den är en människa (individ) bakom som som berättar.
Men det är roligare att tro att dina böcker är självbiografiska. Jag har tidigare haft lite svårt att läsa avslappnat, eftersom jag hela tiden har tolkat in händelser som jag varit med om, eller hört talas om. Kretsen är ju ganska liten. Eller hur.
Kan bli svårt när det ligger för nära. Men det blir inte sämre. Snarare tvärt om. Mer intressant, därför att privata dagböcker är spännande.
Men så kom "Sonny och Carola", helt plötsligt läste jag den mer utifrån, som en roman, kanske beror det på att huvudkaraktären är en kvinna. Och så vitt jag vet, är Jonas Bergh en man, och såg då inte honom framför mig.
T.
Och ibland tycker jag Sonny och Karola är min mest självbiografiska roman.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, är en lyckad och originell debutroman.
Koncentrerad, poetisk.
Jag läste den i början av året (februari).
Verkar som om den utspelas under början av 90-talet. Kanske tog den flera år att skriva. Möjligen har du tidigare här i bloggen berättat om det skrivandet.
Jag kan lova ... tog verkligen lång tid, eftersom jag höll på att lära mej. Den gavs nästan ut av Bonniers, men hamnade till slut på lilla GME-Förlag.
Tack så mycket. Koncentrerad och poetisk. Det strävade jag efter.
Jag är mycket stolt över den lilla boken.
Vad det gäller det självbiografiska så handlar den om en kärlekshistoria som jag till stor del upplevde. Boken handlar ju om en kille och en tjej, från mitten av åttiotalet till mitten av nittiotalet.
Men jag kommer inte från Finland som den manlige huvudpersonen. Men mamman till tjejen som var huvudperson kände igen en del.
Post a Comment