Följ mej en bit på vägen?

Flera norrmän i Strömstad uppför sej som ... tja, tyskar i Portugal, svenskar på Kanarieholmarna, engelsmän i Spanien.
Som man säger numer, dom tror att dom äger.
Dom tror att det är deras förbluffande värderingar som gäller.
Som ... tja, svenskar i Danmark, särskilt då när kronan var starkare än ... tja, kronan.

I ett rum på cirka fyrtiofyra kvadrat, med panoramafönster. Som ett örnnäste med utsikt över Dynekilsviken, sitter jag och är trådlöst uppkopplad för första gången i mitt liv. På nätterna sover vi alla fyra i ett litet rum i en ganska liten, men fin, stuga.
Elsa, hennes morfar och Johanna syns ute i det salta vattnet. Dom har hyrt en roddbåt för att meta fisk som jag ska grilla ikväll. Om dom inte får något så blir det en resa in till Strömstad igen, för att köpa deras överprisfiskar som norrmännen annars maler till fiskbullar.

Och i allt detta, familjeparadismys ... Människor som står mej nära lider. Jag tänker på det ofta. Hoppas att dom människorna ska märka ... att efter ett tag torkar såpan på den svarta brunnens sidor, och man kan klättra upp igen.

Silverhornet i Dynekil har varit postanställdas semesterort i minst trettio år. Johanna var här när hon var liten. Puben och restaurangen är öppna två timmar varje kväll, mellan fem och sju. Det är lite tunt, tycker jag.
Så jag har hyrt en cykel och tar den till Strömstad ibland. Cyklar fel. Cyklar upp och ner för backar. I värmen. Jag som i den absoluta grunden är en slättlandscyklist. Men två mil om dagen håller doktorn borta.
Brottas och trängs med norrmän.
Köper metkrokar.
Idag ska jag köpa fem Spendrups Guld till svärfar på systemet, eller på ... tja, systemet. Lilla Strömstad har två, nämligen.
Varför?
Norrmän med kärror.

Det finns många människor som lider. Det finns så många människor som försöker hjälpa dom som lider. Det finns ännu fler som skiter i det.
Människor som står mej nära har hjälpt mej många gånger. Jag hoppas att dom människorna ska få resa sej som lyckligare. När det nödvändiga lidandet är över.

Sydkoster var en vacker ö, översållad av nor...
På Ekenäs restaurang fick jag växel på en hundring när jag betalade med en femhundring. Två lättöl för fyrahundrasextio spänn. Det bränner i bohemfickan där jag har mina kontanter. Jag borde lära mej att betala med kort.
Anna och jag tog båten tillbaka sen, Elsa, hennes mormor och Johanna hoppade på vid en annan brygga. Båtbussar, liksom. Men fina båtar, lagom slitna och insuttna. Med servering. Jag längtar till Koster i maj eller september, när ... DOM har stuckit över bron igen.
Plura var inte hemma heller.

På torsdag?
Jo visst, det är då puben och restaurangen har extraöppet. Det är då trubaduren kommer. Det är då vi ska äta räklåda.
Jävlar i min lilla låda.